Bakom mig var Geneve, Barcelona, Saint Tropez,
Cannes, Nice, San Remo, Pisa, Florens, Slovenien, Serbien. Framför mig
låg bosniska berg med små utspridda hus med röda tak. Jag lämnade sonen
och maken i Belgrad och satte mig själv på bussen som snart skulle föra
mig till mitt andra hem – Bosnien.
Medan
jag satt på bussen, med svett droppande längs ryggen, kände jag att
fjärilar i magen blev allt fler, liksom ivrigare. Jag såg genom den
smutsiga fönsterrutan ändlösa majsfält, som inte ens översvämningar
kunde förstöra, låga plommonträd med nästan mogna frukter, får som
betade på sluttningar, bördig jord. Och så kände jag dofterna….Dofterna som inte finns någon annanstans i världen. Dofterna som väcker minnen
till liv – till det som en gång var.
Som
de heta sommardagar varje år då min bror och jag skulle hjälpa moster
att samla ihop höet, som först fick torkas i några veckor. Vi gick runt
på de stora åkrarna från morgon till sen kväll och räfsade ihop höet
till stora högar som min farbror skulle köra bort med traktorn efter
att de fick torka ytterligare några veckor. Herregud, vad trött man var
på kvällen, värkande ben och armar var täckta med skråmor, sår och
sprickor. Dammen stannade kvar i veckorna efteråt, gick nästan under
huden. Men doften – doften av det torra gräset, ligger fortfarande inom
mig, som i en ask som bara väntar på att bli öppnad, och får mitt
hjärta att svämma över – av kärlek, en obeskrivlig värme men även sorg.
Konstigt att något som en gång kändes så hårt och tråkigt kan
väcka så fina minnen inom en.
Eller de där mogna jordgubbar med mjölk och socker som jag fick av farmor varma sommardagar - "att svalka mig". Jordgubbarna kommer aldrig att smaka på det där sättet igen.
Eller de där solvarma björnbär som mina kompisar och jag plockade direkt från buskarna och stoppade i munnen, försiktigt, för att inte smutsa ner tröjan, för då kunde bli trouble hemma.

Medan
bussen sakta körde på den slingriga vägen ner från bergen och snart in till stan där jag skulle bli hämtad av mina brorsdöttrar, tänkte jag på
allt det som detta vackra land har varit med om. På kriget som
härjade här för mindre än 20 år sedan och vilket de nästintill totalt
förstörda, överlämnade hus vittnade om – man t.o.m tog skyltar ”Till
salu” från tomtarna, då ingen hade visat minsta intresse efter så många år.
De gamla husägarna skulle med all säkerhet aldrig komma tillbaka och
ingen annan brydde sig att betala för rivningen av husresterna. Som att
åka genom spökbyar...Och som om kriget inte var tillräckligt nog, kom
fattigdom, översvämningar, jordskred. Som om även naturen av någon
anledning hade bestämt sig att hämnas, ödelägga, föröda. Som om
männsikodumhet inte var nog….Men ändock. Landet och folket reste sig upp
varje gång, likt en blodig Phoenix ur askan, tog bort dammen, slickade såren och fortsätter vidare Fram, vidare, för det är det enda man kan. Mot
ovisshet, fram, dit kanske nya faror väntar.. Lite som en vissen
maskros som vinden när som helst kunde blåsa bort.

Äntligen
rullade bussen in i station och sedan var det bara några kilometer kvar
tills jag skulle omfamna min mor. Och far. Och bror. Och alla andra.
Som jag längtade. Och ja – den gröna grinden låg öppen när vi kom, som
alltid. Och som alltid var mamma och pappa där utanför huset och väntade
nervöst på att jag skulle dyka upp. Ett helt år av längtan, ett år av
saknad, den avgrundsdjupa, innerliga. Hur långt är ett år? Hur stor är
saknad en förälder känner efter sitt barn, barn efter sin förälder? Går
sånt överhuvudtaget att mäta, att sätta i ord? Inget jag förmår i alla
fall…

Jag
skulle kunna skriva långa inlägg bara om min mors skratt – skratt som
får dig att skratta. Det där klingande skrattet som kommer från djupet
av bröstet och tar aldrig slut. Vi har skrattat mycket, mamma och jag,
och som alltid när vi två är tillsammans gick skrattet lätt över till
gråt – över något man kom ihåg, ett flyktigt ord som väckte något minne,
saknad av någon som inte finns längre. Eller bara vetskap om att snart
ska man skiljas åt igen. Själfull – kanske är det ordet som kan
beskriva vad jag känner när jag är i Bosnien, med mina kära. Själen är
full,, till bristnings gräns. Den där äkta, rena lyckan som finns
där i varje ögonblick, utan någon yttre källa, som kommer av och
upprätthåller sig själv. För att vi är tillsammans. Tillsammans. Och
det är aldrig, aldrig tråkigt med min mamma. Vare sig vi sitter
inne bredvid vedspisen och pratar eller fikar utanför huset under taket
av vinrankorna. Orden tar aldrig slut, det finns alltid något mer att
berätta, att komma ihåg, återuppleva. Monte Carlo, Cannes, Nice i all
ära, men inget i världen kan mätas upp med de ögonblick jag spenderar
med min familj. Så är det bara och ingenting kan ändra på det. Tänk att just
det som inte kostar något ger mest frid och glädje till själen – kärlek.
