Om att besöka Ohrid, Makedonien

 

 Vardagshjul har börjat snurra för fullt – tillbaka till jobbet, tidiga morgnar, pendlande fram och tillbaka, handlande efter jobbet.  Det  brukar ske så snabbt. Övergången alltså -från att vara ledig och njutande varelse till plikter och väntande på att  det ska bli fredag och helg igen. Man börjar undra om man var ledig överhuvudtaget, det känns på något sätt redan avlägset alla de där ljuvliga hotellfrukostar och lättja på stranden. Och när minnesbilder från semestern börjar blekna bort, blir jag extra glad att kunna ta fram mina riktiga bilder, att fräscha upp minnet. Försöker framkalla dofter och den där härliga hettan, ljudet av syrsor.

 På vägen från Grekland till Serbien svängde vi några dagar till Ohrid, en oemotståndilg  liten stad i västra Makedonien. Staden finns sedan antiken och då hette den Lychnidos. Jag älskar det gamla namnet. Hela staden är så vacker och charmig med sina trånga, stenbelagda gator i gamla stan, men definitivt det vackraste med staden är stadens hjärta – Ohridsjön. Som förtrollar en med sin turkosblåa vatten. Som solen färgar i en gulröd nyans när den sjunker. Som blir korsad av små fiskebåtar med lokala fiskare som tycks ha all tid i världen. Som andas ett obeskrivligt lugn - som jag emellanåt behöver något så väldigt.  Exakt som solen och värme. Jag är tacksam för varje stund jag haft där, varje solstråle som valde att landa på min hud, varje tugga av den underbara maten som jag smakat, varje steg på de stenbelagda gatorna. Jag bär den turkosa färgen inom mig, och det kommer jag att göra under  regniga hösten som snart kommer. Jag kommer att bära den inom mig när vintern bara slår upp dörren utan att knacka. Som en liten oas  för min själ.

Back to roots, back to Bosnia

Ligger på gräsmattan,  grässtrån kliar mina nakna lår.  Svetten rinner längs ryggraden. Ändå är det svalt idag med dagens 29 grader - hela 10 grader lägre än  igår. Jag känner  att jag kan andas. Kan tänka. Reflektera -något som jag inte hunnit göra de senaste dagarna. För äntligen har jag, om än för en kort stund, blivit ensam. De besökande högljudda  kusinerna har åkt sin väg, hemåt. Grinden med den röda stjärnan är fortfarande öppen och den kommer att förbli det en bra stund till - man ska aldrig stänga grinden direkt efter att någon ha åkt, det kan ju framkalla otur. Så, den får stå så...
Bosnien. Åter i dess famn. I min mors famn. Även denna gång avslutar jag semester i kärlekens tecken - med mina närmaste. Min gamle far som om möjligt blivit ännu tunnare. Min bror  som anstränger sig och lagar godaste maträtter åt mig. Min mor. Och alla andra. Behöver jag säga att jag är lycklig?

Jag går upp och korsar vår trädgård. Luktar. Berör. Känner. Tomaterna är fortfarande gröna men de doftar  mer än de mognaste i Sverige. Vinrankor med druvor på  hänger tunga. Upptäcker några som är nästan mogna. Det vattnas i munnen och jag plockar några. Himmel. Går vidare, känner doften av lavendel, rosor, basilika. Katten följer efter mig, vill gosa. Hör grannens hundar som skäller varje gång en bil far förbi. Någonstans hörs tuppen. Vattnet från kranen. Från köket kommer skramlande ljud, mor håller på med maten. Allt är som det ska.

Och det slår mig att jag är totalt närvarande, här och nu- bara dofter och en salig känsla av seghet, totalt avsaknad av krav, måsten, irritation. Kom att tänka på dikt som jag älskar...

"En dag full av lycka Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt. Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom. Det fanns på jorden inte en sak jag ville äga. Jag visste inte någon värd att avundas. Vad ont som hänt hade jag glömt. Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit. Kände i kroppen ingen smärta. När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel."

Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit...För den jag alltid kommer att vara.

Swedish summer

 Ja - nu är vi där igen. Försommar. När natten blir som en blyg brud som inte vågar visa sig. När man vill gå upp en tidig morgon och springa barfota i det höga gräset, brottas med fjärilar, drömma sig bort...Som om all vintertrötthet är som bortblåst från axlarna och  man är så full av energi. Man lever livet lite mer levande helt enkelt.

 Och snart, snart är det dags - semestern nalkas och jag börjar ta ut mina solhattar, sommarskor och badkläder. Kan nästan känna doften av hav som inte går att tvätta bort från badkläderna.

 Kan känna heta sanden som sipprar mellan tårna, höra måsarnas skri och vågornas brus. Min son som ropar innan han dyker ner till hundrade gången. Känna den ljuvliga känslan av att inte behöva göra någonting, förutom att leva. Och smaka och dofta. Och känna att jag känner!  Det räcker väl.

 Allt det där väntar på mig om mindre än två veckor, men under tiden...Under tiden ska jag njuta av den svenska försommaren, låta våta gräset smeka mina tår, plocka vilda ängsblommor, äta solvarma jordgubbar och brottas med fjärilar...

Bosnia - love, sorrow and happiness

Bakom mig var Geneve, Barcelona, Saint Tropez, Cannes, Nice,  San Remo, Pisa, Florens,  Slovenien, Serbien. Framför mig låg bosniska berg med små utspridda hus med röda tak. Jag lämnade sonen och maken i Belgrad och satte mig själv på bussen som snart  skulle föra mig till mitt andra hem – Bosnien. 

 

Medan jag satt på bussen, med svett droppande längs ryggen, kände jag att fjärilar i magen blev allt fler, liksom ivrigare. Jag såg genom den smutsiga fönsterrutan ändlösa majsfält, som inte ens översvämningar kunde förstöra, låga plommonträd med nästan mogna frukter, får som betade på sluttningar, bördig jord.  Och så kände jag dofterna….Dofterna som inte finns någon annanstans i världen. Dofterna som väcker minnen till liv – till det som en gång var.

Som de heta sommardagar varje år då min bror och jag skulle hjälpa moster att samla ihop höet, som först fick torkas i några veckor. Vi gick runt på de stora åkrarna från morgon till sen kväll och räfsade ihop höet till stora högar som  min farbror skulle köra bort med traktorn efter att de fick torka ytterligare några veckor. Herregud, vad trött man var på kvällen, värkande  ben och armar var  täckta med skråmor, sår och sprickor. Dammen stannade kvar i veckorna efteråt, gick nästan under huden. Men doften – doften av det torra gräset, ligger fortfarande inom mig, som i en ask som bara  väntar på att bli öppnad,  och får mitt hjärta att svämma över – av kärlek, en obeskrivlig värme men även sorg.  Konstigt att  något som en gång kändes så  hårt och  tråkigt kan väcka så fina minnen inom en.

 

Eller de där mogna jordgubbar med mjölk och socker som jag fick av farmor   varma sommardagar - "att svalka mig". Jordgubbarna kommer aldrig att smaka på det där sättet igen.

Eller de där solvarma björnbär som mina kompisar och jag plockade direkt från buskarna och stoppade i munnen, försiktigt, för att inte smutsa ner tröjan, för då kunde bli  trouble hemma.

 

Medan bussen sakta  körde på den slingriga vägen ner från bergen och snart in till stan där jag skulle bli hämtad av mina brorsdöttrar, tänkte jag på allt det som detta vackra land har varit med om. På kriget som härjade här för mindre än 20 år sedan och vilket de nästintill totalt förstörda, överlämnade hus vittnade om – man t.o.m tog skyltar ”Till salu” från tomtarna, då ingen hade visat minsta intresse efter så många år. De gamla husägarna skulle med all säkerhet aldrig komma tillbaka och ingen annan brydde sig att betala för rivningen av husresterna. Som att åka genom spökbyar...Och som om kriget inte var tillräckligt nog, kom fattigdom, översvämningar, jordskred. Som om även naturen av någon anledning hade bestämt sig att hämnas, ödelägga, föröda. Som om männsikodumhet inte var nog….Men ändock. Landet och folket reste sig upp varje gång, likt en blodig Phoenix ur askan, tog bort dammen, slickade såren  och fortsätter vidare  Fram, vidare, för det är det enda man kan. Mot ovisshet, fram, dit kanske nya faror väntar.. Lite som en vissen maskros som vinden när som helst kunde blåsa bort.

Äntligen rullade bussen in i station och sedan var det bara några kilometer kvar tills jag skulle omfamna min mor. Och far. Och bror. Och alla andra. Som jag längtade. Och ja – den gröna grinden låg öppen när vi kom,  som alltid. Och som alltid var mamma och pappa där utanför huset och väntade nervöst på att jag skulle dyka upp. Ett helt år av längtan, ett år av saknad, den avgrundsdjupa, innerliga. Hur långt är ett år? Hur stor är saknad en förälder känner efter sitt barn, barn efter sin förälder? Går sånt överhuvudtaget att mäta, att sätta i ord?  Inget jag förmår i alla fall…

Jag skulle kunna skriva långa inlägg bara om min mors skratt – skratt som får dig att skratta.  Det där klingande skrattet som kommer från djupet av bröstet och tar aldrig slut. Vi har skrattat mycket, mamma och jag, och som alltid när vi två är tillsammans gick skrattet lätt över till gråt – över något man kom ihåg, ett flyktigt ord som väckte något minne, saknad av någon som inte finns längre. Eller bara vetskap om att snart ska man skiljas åt igen. Själfull – kanske  är det ordet som kan beskriva vad jag känner när jag är i Bosnien, med mina kära.  Själen är full,, till  bristnings gräns. Den där äkta, rena lyckan  som finns där i varje ögonblick, utan någon yttre källa, som kommer av  och upprätthåller sig själv. För att vi är tillsammans. Tillsammans.  Och det är aldrig, aldrig  tråkigt med min mamma. Vare sig vi sitter inne bredvid vedspisen och pratar eller  fikar utanför huset under taket av vinrankorna. Orden tar aldrig slut, det finns alltid något mer att berätta, att komma  ihåg, återuppleva. Monte Carlo, Cannes, Nice i all ära, men inget i världen kan mätas upp med de ögonblick jag spenderar med min familj. Så är det bara och ingenting kan ändra på det. Tänk att just det som inte kostar något ger mest frid och glädje till själen – kärlek.