tisdag 15 juli 2014

Bosnia - love, sorrow and happiness

Bakom mig var Geneve, Barcelona, Saint Tropez, Cannes, Nice,  San Remo, Pisa, Florens,  Slovenien, Serbien. Framför mig låg bosniska berg med små utspridda hus med röda tak. Jag lämnade sonen och maken i Belgrad och satte mig själv på bussen som snart  skulle föra mig till mitt andra hem – Bosnien. 
 

Medan jag satt på bussen, med svett droppande längs ryggen, kände jag att fjärilar i magen blev allt fler, liksom ivrigare. Jag såg genom den smutsiga fönsterrutan ändlösa majsfält, som inte ens översvämningar kunde förstöra, låga plommonträd med nästan mogna frukter, får som betade på sluttningar, bördig jord.  Och så kände jag dofterna….Dofterna som inte finns någon annanstans i världen. Dofterna som väcker minnen till liv – till det som en gång var.

Som de heta sommardagar varje år då min bror och jag skulle hjälpa moster att samla ihop höet, som först fick torkas i några veckor. Vi gick runt på de stora åkrarna från morgon till sen kväll och räfsade ihop höet till stora högar som  min farbror skulle köra bort med traktorn efter att de fick torka ytterligare några veckor. Herregud, vad trött man var på kvällen, värkande  ben och armar var  täckta med skråmor, sår och sprickor. Dammen stannade kvar i veckorna efteråt, gick nästan under huden. Men doften – doften av det torra gräset, ligger fortfarande inom mig, som i en ask som bara  väntar på att bli öppnad,  och får mitt hjärta att svämma över – av kärlek, en obeskrivlig värme men även sorg.  Konstigt att  något som en gång kändes så  hårt och  tråkigt kan väcka så fina minnen inom en.
 

Eller de där mogna jordgubbar med mjölk och socker som jag fick av farmor   varma sommardagar - "att svalka mig". Jordgubbarna kommer aldrig att smaka på det där sättet igen.
Eller de där solvarma björnbär som mina kompisar och jag plockade direkt från buskarna och stoppade i munnen, försiktigt, för att inte smutsa ner tröjan, för då kunde bli  trouble hemma.
 

Medan bussen sakta  körde på den slingriga vägen ner från bergen och snart in till stan där jag skulle bli hämtad av mina brorsdöttrar, tänkte jag på allt det som detta vackra land har varit med om. På kriget som härjade här för mindre än 20 år sedan och vilket de nästintill totalt förstörda, överlämnade hus vittnade om – man t.o.m tog skyltar ”Till salu” från tomtarna, då ingen hade visat minsta intresse efter så många år. De gamla husägarna skulle med all säkerhet aldrig komma tillbaka och ingen annan brydde sig att betala för rivningen av husresterna. Som att åka genom spökbyar...Och som om kriget inte var tillräckligt nog, kom fattigdom, översvämningar, jordskred. Som om även naturen av någon anledning hade bestämt sig att hämnas, ödelägga, föröda. Som om männsikodumhet inte var nog….Men ändock. Landet och folket reste sig upp varje gång, likt en blodig Phoenix ur askan, tog bort dammen, slickade såren  och fortsätter vidare  Fram, vidare, för det är det enda man kan. Mot ovisshet, fram, dit kanske nya faror väntar.. Lite som en vissen maskros som vinden när som helst kunde blåsa bort.



Äntligen rullade bussen in i station och sedan var det bara några kilometer kvar tills jag skulle omfamna min mor. Och far. Och bror. Och alla andra. Som jag längtade. Och ja – den gröna grinden låg öppen när vi kom,  som alltid. Och som alltid var mamma och pappa där utanför huset och väntade nervöst på att jag skulle dyka upp. Ett helt år av längtan, ett år av saknad, den avgrundsdjupa, innerliga. Hur långt är ett år? Hur stor är saknad en förälder känner efter sitt barn, barn efter sin förälder? Går sånt överhuvudtaget att mäta, att sätta i ord?  Inget jag förmår i alla fall…


Jag skulle kunna skriva långa inlägg bara om min mors skratt – skratt som får dig att skratta.  Det där klingande skrattet som kommer från djupet av bröstet och tar aldrig slut. Vi har skrattat mycket, mamma och jag, och som alltid när vi två är tillsammans gick skrattet lätt över till gråt – över något man kom ihåg, ett flyktigt ord som väckte något minne, saknad av någon som inte finns längre. Eller bara vetskap om att snart ska man skiljas åt igen. Själfull – kanske  är det ordet som kan beskriva vad jag känner när jag är i Bosnien, med mina kära.  Själen är full,, till  bristnings gräns. Den där äkta, rena lyckan  som finns där i varje ögonblick, utan någon yttre källa, som kommer av  och upprätthåller sig själv. För att vi är tillsammans. Tillsammans.  Och det är aldrig, aldrig  tråkigt med min mamma. Vare sig vi sitter inne bredvid vedspisen och pratar eller  fikar utanför huset under taket av vinrankorna. Orden tar aldrig slut, det finns alltid något mer att berätta, att komma  ihåg, återuppleva. Monte Carlo, Cannes, Nice i all ära, men inget i världen kan mätas upp med de ögonblick jag spenderar med min familj. Så är det bara och ingenting kan ändra på det. Tänk att just det som inte kostar något ger mest frid och glädje till själen – kärlek.