lördag 3 maj 2014

Om ett varmt modershjärta och Yohio på Fryshuset

Igår var vi på Yohio - sonen och jag. I två månader hade han "tjänat" till sin biljett, mest genom att ge en två minuts massage till pappas ömma axlar om kvällen. Vad han hade sett fram emot, räknat dagarna. Och så, äntligen igår kväll, var det dax- från halv sju började vi köa utanför Fryshuset med alla andra (mest små) som var så spända och ivriga på att se och höra Yohio. Det var på något sätt så vackert att se alla dessa flickor med lila, turkos och rosa hår, kaninöron, söta klänningar och andra fantasifulla kreationer. Det var deras sätt att visa sitt annorlundahet och att det är okej att vara det - precis som deras idol som de var på väg att se.

Och då - lite över halv åtta -  plats på scenen togs av fyra söta pojkar, rök spred sig genom den proppfulla Arenan och plötsligt förstod jag varför en man sålde öronproppar utanför - för just då hade jag behövt ett par. Tro mig - flickorna kan skrika. Och vilken show det var! Jag måste säga att jag var imponerad av dessa killar, inte minst Yohio. Några låtar var så otroligt fina, att även jag hade lust att börja vinka i hoppet om att han skulle titta  åt mitt håll ;0). Nä, skämt åsido - det var en fin konsert. Jag filmade med sonens mobil och kunde se mig runt - små flickor som grät, vinkade, sjöng med. En och annan kille. Och det som gjorde mig mest varmhjärtad - att se så många föräldrar som tog sina barn dit, som ville unna dem denna erfarenhet. Som köade i en timme i kylan och som försökte nu göra sig så osynliga som möjligt, göra plats åt de små människor, inte skymma sikten för dem. Och jag är säker på att varenda en av föräldrarna, precis som jag, tyckte att det var värt. För att kunna se sonen där, helt försjunken i rådande hysteri, hoppande, klappande, sjungande, vara en del av något som han höll på att erfara för första gången ( om man bortser från en kort konsert av Sean Banan i Sälen) - det, det var ovärderligt.


Han var så lycklig. Min son som börjar bli stor, snart tio. Och återigen tjat om all den där tacksamheten, men gud vad jag var, är, tacksam och glad över att jag får vara med om alla dessa saker, att kunna se honom så lycklig. För inom mig vet jag att det är just såna saker livet handlar om - min sons lycka, uppleva, dela, se växa, och varför inte - Yohio.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Här får du skriva några komentarer