måndag 14 april 2014

Om livets väv och körsbärsträd i Kungsträdgården


Det var ett tag sedan jag varit här. Kände mig inte riktigt hågad.  Energi går, liksom, till annat. Till något som just nu känns en aning viktigare – att betrakta och uppleva. Fundera och begrunda. Acceptera. Vitna om. Hur naturen väcks till liv. Förändras. Jag kan se det tydligt.




Jag kan se det medan jag sitter på bussen på vägen till jobbet. Först var de blygsamma, inte större än pepparkorn. Knopparna alltså. Nu har de vuxit sig stora, hänger tunga som vindruvor. När som helst. När som helst kommer det att spraka ute - skira färger av ljusrosa och vitt. Och jag håller andan – och väntar. Under några korta veckor kommer vi att kunna njuta av denna blomsterprakt för att sedan se ett grönt täcke läggas över trädkronor. Som inte är mindre vackert det heller.


Förändring. Den inre, den som jag känner inombords. Och så yttre, den som sker med mig, med min kropp. Ibland när jag sitter på tåget, ser jag i fönstrets spegling ett ansikte som gör mig förundrad. Mest då när jag är försjunken i mina egna tankar, allvarlig. Då ser jag den där kvinnan. Som jag har blivit till. Ett ansikte som tillhör en kvinna i medelåldern. Ett ansikte som börjar få sina rynkor och ränder. Och jag antar att det är väl okej. Att det är så det ska vara, livets naturliga gång. Ett ansikte som börjar visa att en hel del av år har hunnit samlas bakom. År som jag inte vet riktigt vad jag ska göra av…Samla och rada på ett tråd som smultron? Eller som indianpärlor…Kanske bevara vördnadsfullt i ett vackert smyckeskrin för att då och då ta ut från sitt gömställe och studera?  För att lära sig något av det som levts? Eller så, det som förefaller som mest sannolikt, behöver jag inte göra något av, de liksom finns där någonstans inom mig just för att göra mig till den människa jag är idag. Med alla styrkor och tillkortakommande. Med  regnbågens alla färger inom mig. .Stark och sårbar på en gång, ivrig, hungrig, otålig, arg. Ibland rädd och orolig, ibland sorglös. Ibland med vinden i seglen, ibland tvungen att ta hjälp av roder. Ibland som kapten på min egen skuta, ibland som en som bara flyter dit vindarna bär. Och hoppas på det bästa….En hel människa, med allt vad det innebär.


Och så denna ständigt återkommande tacksamhet. För allt jag har, känner, är. För att jag lever i ett sånt vänligt sinnat universum. För allt som mig är unnat. För att jag är vis nog att veta att även efter det värsta åskvädret kommer sol. Så småningom. Sakta, måhända, men alltid. Utan undantag. Och sånt tröstar och ger mening. 



Och för en stund väljer jag att bli en väverska…eller nej, en korgflätare – jag tar livets trådar, de smidiga, de starka, och flätar för glatta livet. Flätmönster? Vet inte, bara låter det växa fram. Låter det göra mig mållös och betagen. Och sen, när korgen är färdig, kommer  jag att  plocka vårblommor och lägga i. Och under? De där åren jag pratade om. Bara så där, för doftens skull. 





1 kommentar:

Här får du skriva några komentarer