måndag 21 april 2014

Om att vårda det dyrbara och att fira Påsk

Alltså.
Vilket fantastiskt väder har vi haft dessa påskdagar. Balkongen har återigen fått en betydande roll - det har städats, kuddarna är framme, nya blommor och ett gäng kryddörter på plats. Jag sitter där, flörtar med solen och andas in den härliga doften av rosmarin och basilika och timjan från min balkongodling.



 Och så hade vi det finaste sällskap jag kan tänka mig - två väninnor som jag känner från dagar då vi först började upptäcka söta pojkar, som jag delade små och stora hemligheter med; som visste allt om mina förälskelser, sorg, svek, varje gång mitt hjärta krossades, när Han inte kom. Och vet ni - när man lever i ett land där man inte vuxit upp, långt ifrån alla släktingar, klasskamrater, barndomsvänner, då är det ännu viktigare, värdefullare, att ha några såna i sin närhet. Som känner dig så väl och då inte enbart som vuxen; som liksom kan vittna om att allt det som du har varit med  om, har verkligen hänt, att...du är du. För de  vet hur du har vuxit upp, de har varit i ditt flickrum och lyssnat tillsammans med dig på dina första grammofonskivor, de vet vilka dina föräldrar är.
  Sen följde vi varandra genom livets olika stigar. Vi vittnade  om varandras riktigt stora saker i livet 
(och med det vill jag inte förringa värdet av alla de 'mindre' saker  för just de är det som kryddar och ger doften till livet, precis som mina örter på balkongen), vi såg varandra (äntligen) hitta Den rätte, gifta sig, bli med och få barn. Barnens första födelsedagstårta, nyårsfyrverkeri...allt det som ger livet mening och sammanhang, kontinuitet.

Det är såna människor man ska vara tacksam för och mån om att behålla. För då vet man att man finns. Och lite till.


1 kommentar:

Här får du skriva några komentarer