fredag 18 april 2014

Om att färga påskägg, klä ut sig till Påskkärring och att längta....



 Vet ni en sak - jag har aldrig varit en påskkärring. Där jag kommer ifrån fanns inte sånt, åtminstone inte på den tid jag levde där. När jag kom till Sverige var jag redan för 'vuxen' att klä ut mig till den. Men igår fick jag en impuls att göra det. Och så blev jag det, även om jag inte tordes göra sällskap till min son att knacka dörr för påskgodis.



 Idag har vi fixat påskägg, Mili och jag.  Det är något  jag älskar att göra, har alltid gjort. Just Påsken är den högtid som jag tycker mest om. Det är något vilsamt över den, inte samma hysteri som kring Julen. Kommer så väl ihåg när jag var liten - mamma och jag brukade färga upp till hundra ägg varje år. De delades till grannbarnen, till oss barnen i familjen, till alla de som tittade in till oss under dessa dagar. Och alla, precis alla, tog dem med en barnslig glädje, stora som små. Och en som var mest ivrig och förväntansfull var min far. För han var (är) den oövervinneliga mästaren i äggknäckning, ett lek som är ett måste även idag, både för mig och min pappa.  Ingen kan välja ett 'starkare' ägg än han; vänster hand mot vänster öra medan han knackar äggspetsen mot sina framtänder och lyssnar, känner, bedömer...om detta är ett vinnande ägg. Så kan  han göra i timmar, ägg efter ägg....tills han hittar det...superägget som klassar ut alla oss andra, en efter en..Och ni - det var värt, varje gång. Bara att se den där lycka som sprids över hans ansikte varje gång han vinner, det där segerleendet, stolthet som han försöker dölja med en dåligt spelat nonchalans - ja, det var värt varenda ett av mina (och andras) knäckta ägg. Min far, en vuxen man med en själ av ett barn. Som jag älskar honom....



Vi färgade ägg mest med lökskal - då kunde de bli allt från terrakotta till bruna nyanser. Vi använde även små blad och blommor för att få vackra ljusa mönster. Någon gång i sen 70-tal kom påskäggklistermärken. Sällan blev jag så trollbunden av något som av dem...Jo förresten, det blev jag - av de påskägg som min moster tog med sig från Tyskland...Du Milde, att något kunde vara så vackert...jämna skira färger (hur gjorde de?), glansig yta, perfekta mönster - fulländning. Hur man uppskattade saker och ting på den tiden, hur man kunde känna  en så obeskrivlig tacksamhet över lite..


Idag är det Lång Fredag. Och jag färgar ägg med min son. Någonstans där ute, ca  250 mil längre bort mot söder, står min mor vid sin vedspis ute i gården och smörjer med en liten bit av inoljad duk det sista av de hundra ägg som hon brukar färga, år efter år. Hon är trött. Hon har stått hela dagen och fixat. Benen är trötta, men hon är nöjd med vad hon åstadkommit.  De har blivit fina, även i år. De glänser. Kanske till och med överglänser min mosters  fulländade ägg från Tyskland... och jag önskar. Jag längtar....jag tackar. Snart..

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Här får du skriva några komentarer