måndag 21 april 2014

Om att vårda det dyrbara och att fira Påsk

Alltså.
Vilket fantastiskt väder har vi haft dessa påskdagar. Balkongen har återigen fått en betydande roll - det har städats, kuddarna är framme, nya blommor och ett gäng kryddörter på plats. Jag sitter där, flörtar med solen och andas in den härliga doften av rosmarin och basilika och timjan från min balkongodling.



 Och så hade vi det finaste sällskap jag kan tänka mig - två väninnor som jag känner från dagar då vi först började upptäcka söta pojkar, som jag delade små och stora hemligheter med; som visste allt om mina förälskelser, sorg, svek, varje gång mitt hjärta krossades, när Han inte kom. Och vet ni - när man lever i ett land där man inte vuxit upp, långt ifrån alla släktingar, klasskamrater, barndomsvänner, då är det ännu viktigare, värdefullare, att ha några såna i sin närhet. Som känner dig så väl och då inte enbart som vuxen; som liksom kan vittna om att allt det som du har varit med  om, har verkligen hänt, att...du är du. För de  vet hur du har vuxit upp, de har varit i ditt flickrum och lyssnat tillsammans med dig på dina första grammofonskivor, de vet vilka dina föräldrar är.
  Sen följde vi varandra genom livets olika stigar. Vi vittnade  om varandras riktigt stora saker i livet 
(och med det vill jag inte förringa värdet av alla de 'mindre' saker  för just de är det som kryddar och ger doften till livet, precis som mina örter på balkongen), vi såg varandra (äntligen) hitta Den rätte, gifta sig, bli med och få barn. Barnens första födelsedagstårta, nyårsfyrverkeri...allt det som ger livet mening och sammanhang, kontinuitet.

Det är såna människor man ska vara tacksam för och mån om att behålla. För då vet man att man finns. Och lite till.


fredag 18 april 2014

Om att färga påskägg, klä ut sig till Påskkärring och att längta....



 Vet ni en sak - jag har aldrig varit en påskkärring. Där jag kommer ifrån fanns inte sånt, åtminstone inte på den tid jag levde där. När jag kom till Sverige var jag redan för 'vuxen' att klä ut mig till den. Men igår fick jag en impuls att göra det. Och så blev jag det, även om jag inte tordes göra sällskap till min son att knacka dörr för påskgodis.



 Idag har vi fixat påskägg, Mili och jag.  Det är något  jag älskar att göra, har alltid gjort. Just Påsken är den högtid som jag tycker mest om. Det är något vilsamt över den, inte samma hysteri som kring Julen. Kommer så väl ihåg när jag var liten - mamma och jag brukade färga upp till hundra ägg varje år. De delades till grannbarnen, till oss barnen i familjen, till alla de som tittade in till oss under dessa dagar. Och alla, precis alla, tog dem med en barnslig glädje, stora som små. Och en som var mest ivrig och förväntansfull var min far. För han var (är) den oövervinneliga mästaren i äggknäckning, ett lek som är ett måste även idag, både för mig och min pappa.  Ingen kan välja ett 'starkare' ägg än han; vänster hand mot vänster öra medan han knackar äggspetsen mot sina framtänder och lyssnar, känner, bedömer...om detta är ett vinnande ägg. Så kan  han göra i timmar, ägg efter ägg....tills han hittar det...superägget som klassar ut alla oss andra, en efter en..Och ni - det var värt, varje gång. Bara att se den där lycka som sprids över hans ansikte varje gång han vinner, det där segerleendet, stolthet som han försöker dölja med en dåligt spelat nonchalans - ja, det var värt varenda ett av mina (och andras) knäckta ägg. Min far, en vuxen man med en själ av ett barn. Som jag älskar honom....



Vi färgade ägg mest med lökskal - då kunde de bli allt från terrakotta till bruna nyanser. Vi använde även små blad och blommor för att få vackra ljusa mönster. Någon gång i sen 70-tal kom påskäggklistermärken. Sällan blev jag så trollbunden av något som av dem...Jo förresten, det blev jag - av de påskägg som min moster tog med sig från Tyskland...Du Milde, att något kunde vara så vackert...jämna skira färger (hur gjorde de?), glansig yta, perfekta mönster - fulländning. Hur man uppskattade saker och ting på den tiden, hur man kunde känna  en så obeskrivlig tacksamhet över lite..


Idag är det Lång Fredag. Och jag färgar ägg med min son. Någonstans där ute, ca  250 mil längre bort mot söder, står min mor vid sin vedspis ute i gården och smörjer med en liten bit av inoljad duk det sista av de hundra ägg som hon brukar färga, år efter år. Hon är trött. Hon har stått hela dagen och fixat. Benen är trötta, men hon är nöjd med vad hon åstadkommit.  De har blivit fina, även i år. De glänser. Kanske till och med överglänser min mosters  fulländade ägg från Tyskland... och jag önskar. Jag längtar....jag tackar. Snart..

tisdag 15 april 2014

Om att bara säga hej


Hej vänner!
Vill bara säga hej denna fina tisdag.
 

 
Idag blir det soligt,
Eller, nja, nästan stundvis.
Men det räcker,
varje solglimt är välkommen!


 
Min son har påsklov och är hemma,

och jag längtar - efter några dagar ledighet,
sol, påskpyssel.
Äggfärgerna är inhandlade,
så det gäller bara att sätta sig på fredag
och sätta igång med pyssel!
 




Ha en underbar dag mina vänner och resten av vecka!
 




måndag 14 april 2014

Om livets väv och körsbärsträd i Kungsträdgården


Det var ett tag sedan jag varit här. Kände mig inte riktigt hågad.  Energi går, liksom, till annat. Till något som just nu känns en aning viktigare – att betrakta och uppleva. Fundera och begrunda. Acceptera. Vitna om. Hur naturen väcks till liv. Förändras. Jag kan se det tydligt.




Jag kan se det medan jag sitter på bussen på vägen till jobbet. Först var de blygsamma, inte större än pepparkorn. Knopparna alltså. Nu har de vuxit sig stora, hänger tunga som vindruvor. När som helst. När som helst kommer det att spraka ute - skira färger av ljusrosa och vitt. Och jag håller andan – och väntar. Under några korta veckor kommer vi att kunna njuta av denna blomsterprakt för att sedan se ett grönt täcke läggas över trädkronor. Som inte är mindre vackert det heller.


Förändring. Den inre, den som jag känner inombords. Och så yttre, den som sker med mig, med min kropp. Ibland när jag sitter på tåget, ser jag i fönstrets spegling ett ansikte som gör mig förundrad. Mest då när jag är försjunken i mina egna tankar, allvarlig. Då ser jag den där kvinnan. Som jag har blivit till. Ett ansikte som tillhör en kvinna i medelåldern. Ett ansikte som börjar få sina rynkor och ränder. Och jag antar att det är väl okej. Att det är så det ska vara, livets naturliga gång. Ett ansikte som börjar visa att en hel del av år har hunnit samlas bakom. År som jag inte vet riktigt vad jag ska göra av…Samla och rada på ett tråd som smultron? Eller som indianpärlor…Kanske bevara vördnadsfullt i ett vackert smyckeskrin för att då och då ta ut från sitt gömställe och studera?  För att lära sig något av det som levts? Eller så, det som förefaller som mest sannolikt, behöver jag inte göra något av, de liksom finns där någonstans inom mig just för att göra mig till den människa jag är idag. Med alla styrkor och tillkortakommande. Med  regnbågens alla färger inom mig. .Stark och sårbar på en gång, ivrig, hungrig, otålig, arg. Ibland rädd och orolig, ibland sorglös. Ibland med vinden i seglen, ibland tvungen att ta hjälp av roder. Ibland som kapten på min egen skuta, ibland som en som bara flyter dit vindarna bär. Och hoppas på det bästa….En hel människa, med allt vad det innebär.


Och så denna ständigt återkommande tacksamhet. För allt jag har, känner, är. För att jag lever i ett sånt vänligt sinnat universum. För allt som mig är unnat. För att jag är vis nog att veta att även efter det värsta åskvädret kommer sol. Så småningom. Sakta, måhända, men alltid. Utan undantag. Och sånt tröstar och ger mening. 



Och för en stund väljer jag att bli en väverska…eller nej, en korgflätare – jag tar livets trådar, de smidiga, de starka, och flätar för glatta livet. Flätmönster? Vet inte, bara låter det växa fram. Låter det göra mig mållös och betagen. Och sen, när korgen är färdig, kommer  jag att  plocka vårblommor och lägga i. Och under? De där åren jag pratade om. Bara så där, för doftens skull.