söndag 30 mars 2014

Om att supa in våren


Nog är den här. Våren alltså.

Idag tog jag åter min kamera, efter ett lite längre tag.
Jag ville försäkra mig om att våren är verkligen här.
Jag menar, att det råder vårkänslor där ute bland folk
går det inte att ta miste om.
Men naturen, den riktiga våren - hänger den ikapp med människors väckta kroppar
eller är den fortfarande enbart en hint om förändring som komma skall?
 Så, kameran i väskan  och mot skogen.
Så gick jag, gick, och gick.
Utan något som helst tecken på våren om man
bortser fåglarnas glada kvitter,
som nog i sig kan vara våren.
Och just när jag började misströsta
började de visa sig -
krokusar, vitsippor, blåsippor, vårlökar, snödroppar.
Alla de som borde finnas för att jag skulle vara övertygad om att våren
inte blev ser i år
samlades i min skog.


Och visst blir man glad.
På det alldeles speciella sät.
Ni vet, den där hysteriska flamsighet, som infinner sig bara den här
årstiden.
En sorts barnslig lycka,
medvetenhet om att det kommer ljuset. Att det kommer värme.
Att det kommer grönska.
Och livslusten.


Och medan jag satt på en stubbe för att vila trötta ben,
kände jag fortfarande den, något mustiga, doften av skogen,
den som hängde kvar efter hösten.
Det är som om vintern uteblev i år, 
hösten blev till våren utan att vintern fick någon chans att visa sig
i sin egen prakt.


Så, ännu är våren inte riktigt riktigt här.
Men nog är den här för att ta över stafettpinnen och fortsätta
med en ny kraft.
För visst är det så - aldrig annars känner jag naturens urkraft vara så stark,
så påtaglig.
Som en brunstig älgtjur som bara inte går att stoppa.

Så är det.
Våren har sagt hej till oss
och vi har öppnat dörrarna  på vid gavel.
Redo att omfamna.
Supa in.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Här får du skriva några komentarer