fredag 28 februari 2014

Sportlov i Åre II


    Jag börjar vänja mig här.
    Vi har fått våra rutiner.
    Tidigt gå upp (ingen väckarklocka här), gå ner till dukat frukost,
    komma tillbaka till rummet och vila igen i deras sköna Hästens säng och fluffiga sängkläder,
    göra sig i ordning för en en ny dag på skidbacken.


Igår, för första gången tror jag, kände jag den riktiga tjusningen med skidåkning.
Inte att jag har blivit så mycket bätte. Jag har blivit mer avslappnad, den där krampaktiga
kroppsläge börjar mjukna, jag liksom börjar känna skidor på ett annat sätt.
Igår åkte jag upp och ner hur många gånger som helst, var kvar tills liftarna stängdes.
Solen stod lågt övanför backarna och lyste rött, det var inte så mycket åkare som det brukar
vara då många tog kort vecka och åkte hem idag och jag bara njöt. Som ett barn - mera, mera!

Sen på kvällen, efter middagen, 
åkte sonen och jag  pulka, från vårt hotell
ner till Åres centrum. Jag säger bara Herregud!
Jag flög, jag voltade, jag kastades höger och vänster, tappade vante,
kiknade av skratt.
Killen som jobbar där visade oss hur man bromsar.
Och ja, det kunde jag - första 10 meter.
Sedan var det bara gravitationen som höll mig kvar ( periodvis) vid marken.
Helt galet. Roligt.




Idag är det fredag och vi har några dagar kvar,
för nya blåmärke,
nya tag,
när hjärtat slår så mycket snabbare 
och adrenalinet rusar.


En ny dag på backen


torsdag 27 februari 2014

Om att ha skidsemester i Åre

Det började inte så bra.
Eller, vi tar det från början. Vi är i Åre. på en skidsemester. Första gången här. Inte att jag har haft så stora förväntningar. Mest av allt hoppas jag att jag kommer hem helskinnad, med inga brutna ben. Ni vet, med tanke på hur (o)van skidåkare jag är.  Men några förväntningar hade ju jag,  trots allt. En vinteridyll, exempelvis, med massor av vitt, djup, pudrig  snö. Minusgrader i kombination med sol. 'Alperna' känslan. Inte för mycket att begära, eller hur?    



Den första besvikelse var rummet på hotellet. Det ser ut som om ett lagom stort rum har delats i två rum med en pappvägg mellan och vi har fått den mindre delen. Vi bar våra super tunga väskor tre (super smala) trappor upp då det saknas hiss. Vi tog med oss massor med te hemifrån men rummet har inte vattenkokare. Och fler såna små saker som kan bli en aning frustrerande.  Men ok, inget att haka sig på. Frukost är helt ok, till exempel, middag också, afterski med liveband varje kväll, mysig känsla i hotellet. 




Men. Hela hotellet har 12 parkeringsplatser och vi har haft den ofattbara turen att en person precis lämnade hotellet och vi hann  ta den lediga platsen. Problemet är bara att vi inte vågar röra bilen ur fläck för att det inte finns i någon chans att vi får en ledig plats igen. Detta i kombination med att det inte finns någon backe i nivån med min skidåknings färdighet  i radius av 8-9 kilometer gjorde att jag var smått gråtfärdig.  All den snö som man förväntar sig att se i norra Sverige har nästan smält bort av  ihärdiga plusgrader och sol. Inte mig emot den sistnämnda. Det gillar jag. Men jag mindre gillar vattenpölar överallt och snön som hunnit bli svart. Problemet med inga lämpliga (lättare) backar i närheten av hotellet löste jag genom att varje dag ta först en bergbana till centrala Åre och därifrån en buss till Björnen, ett område där det finns backar som inte skrämmer livet ur mig. Det innebär även flera hundra meter promenad med skidor och skor på axlarna i båda riktning
 
. Glad att det finns en lösning. Fast ändå, tycker jag någonstans att det borde vara enklare. En aning. Om man ska se det från positiva sidan, kan jag alltid trösta mig att jag får starka muskler på överarmar genom att bära skidor, jag ser Åre varje dag från bussen på ett sett som jag inte skulle kunna göra annars, jag har förmånen att åka bergbanan varje dag. Så, jag valde att se det från positiva sidan.   I några dagar har
 vi haft strålande sol och jag verkligen njuter och låter inget annat grumla min lycka över värmen och solen som  kittlar mina kinder och får mig att kisa. Jag är ledig, jag får göra precis vad jag vill, jag kan dricka varm choklad utanför en stor färgglad igloo i solen, jag kan vakna  när  kroppen känner för det, en god frukostbuffé väntar på mig varje morgon, jag  kan känna  den enorma glädje varje gång jag kommer till toppen med en skidlift utan att ramla (och likaväl nedför en skidbacke), jag kan åka kabinbana  hela vägen till Åres topp och få en nästan meditativ känsla  vid åsynen som möter mig där uppe bland molnen. Och det, tycker jag, är mycket.
Så, just nu njuter jag. Trots att det inte börjat så bra.


lördag 15 februari 2014

Om att ha Alla hjärtans dag

Och så kom årets mest romantiska dag. Morgonen började med att fåglarna väckte mig med sitt kvitter utanför mitt fönster och det kändes svag doft av våren i luften. En dag som skapad för kramar och värme. 


 Ja, jag vet, det är mycket ståhej kring den här dagen, man ska vara snäll och visa kärlek även de andra dagar och inte behöva vänta på att göra det på en speciell dag, men… Jag bara kan inte motstå att dras in i den här ”älska-varandra-feber”, jag fullkomligt älskar den här dagen. Jag har gått i dagarna och tänkt på vad jag kan göra, hur jag ska göra dagen lite mer speciell. 


 För jag verkligen tror att vi behöver en sådan dag. Att påminna andra och bli påminda själva om vikten av att stanna upp, bara njuta av varandras sällskap, visa uppskattning, vara tacksam. För, det snurrar alldeles fort emellanåt.  Jag menar, bara att se den andra lite djupare i ögonen, lite längre. Och kanske lyssna lite bättre. Stänga allt det andra, som så lätt kan stjäla vår uppmärksamhet, utanför.


 Och så kanske vara lite romantisk också för den delen. Ta på sig den där klänningen som har stått långt in i garderoben och väntat på något speciellt tillfälle som aldrig lär komma. Varför inte -  bara för hans skull. Om inget annat, för att få den där lite längre blicken, ni vet, den där med gnistan. Som gör mig glad när jag speglar mig i. Som gör mig varm i hjärtat. För det är så det ska vara på en Alla hjärtans dag.