fredag 31 januari 2014

Om att vara på curling


Det är fredag.
Igen.
Det känns som om hela den här veckan har varit 
en enda lång dag
då jag varit "instängd" med en son med
magsjuka.
Inte roligt alls.
Just därför var jag så lycklig
att inte bara kunna komma ut bland folk idag
utan att även vara med om något roligt -
nämligen, att prova på curling!

 
 Jobbet bjöd på en friskvårdseftermiddag
och vi började med gemensam lunch
och fortsatte med två timmars curling.
Och ja - jag var exakt så värdelös som jag trodde
att jag skulle vara,
men det gjorde inte det hela mindre roligt.
Tvärtom - vi  (laget vilket jag spelade i)
hade hysteriskt roligt,
helt prestationslöst, med en enda förväntning - att  ha kul.
Och det hade vi!

 Jag hade aldrig riktigt fattat
vad det här spelet går ut på,
förstod inte riktigt vad
man gjorde med de där sopborstarna.
Nu förstår jag en aning bättre.
Eller, jag tror åtminstone att jag gör.

 Och efter två  härliga timmar
åkte vi hem med rosiga kinder
och  skrattande hjärta -
för, det är en fredag som 
väntar på oss hemma.


söndag 26 januari 2014

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.


I morse när jag vaknade kände jag närvaro av våren i mitt sovrum. Kanske för att för första gången på länge var det ljust ute, solen tog sig igenom och smekte mina kinder. Just solen är något vi inte sett på länge här och då uppskattas extra mycket de korta stunder då hon bestämmer sig att kika in.

Och eftersom det är en helg tar man på sig lite längre tid i sängen. Väntar tills den välkända kaffedoften från köket tränger sig igenom sovrumsdörren. Väntar lite till, bara stannar kvar i känslan. Inget att skynda sig till, inga bussar, möten att missa. Bara du, familjen och ett gäng timmar som du kan spendera precis som du vill.


Och så det där med våren. Så fort  januari  börjar lämna plats till sportlovsmånad, börjar sakta en vårlängtan smyga in sig i min kropp. Väldigt försiktigt, till en början.  Mest som tankar om nya, vårigare gardiner och kuddar. Eller en smärre besatthet  av  tulpaner. För att sedan växa mer och mer och när mars kommer  öppnas alla dörrar för fullt och så börjar man otåligt leta efter första vårtecken - var det där  en snödroppe? såg jag just en svala flyga förbi? Men oftast låter oss våren, den riktiga våren, vänta en bra stund till innan den visar sig i all sin prakt.  Som en erfaren kvinna som vet allt om konsten att förföra dem som suckar efter henne.


Men, som ordspråk säger
den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

fredag 24 januari 2014

Om att öppna dörren för helgen


Fredag.
Fredag.
Bara ordet gör att mitt hjärta slår lite fortare. Dagen då allt känns en aning lättare. För man vet. Att snart ska kollegerna ropa ”trevlig helg” på vägen ut från kalla kontor, ut mot ledighet, mot sina varma hem, till ett glas vin, kanske god mat och trevlig sällskap.  Ni vet, allt det där lilla extra som man väntar på under hela veckan. Det är som om våra hjärnor är programmerade att så fort det närmar sig helg och man hör ordet fredag, slappnar alla celler av, sinnen börjar sakta förbereda sig för kommande vila, avsaknad av alla måsten och en förlåtande inställning – mot sig själv och omgivning. 



 Tänk vad mycket gör bara en sån liten sak som att slippa vakna till klockalarm (dvs att bli väckt av ljudet av  en helt galen tupp som jag hatar med en intensitet som inte kan beskrivas med ord), bara vakna av sig själv, när kroppen känner sig redo – oavsett om det är av kaffedoften från köket, min sons försiktiga steg från hallen, eller fåglarnas kvitter utanför mitt fönster. 

Och sedan - två dagar bara för mig själv och det som jag tycker om, fyllda med det som hjälper mig att ladda om, samla nya krafter. Även om det ibland innebär att inte göra något alls. För just det där, att inte göra något alls, är konst i sig. För just det där inget alls kan vara så otroligt givande och viktigt. Ge en chans kroppen, sinnen och hjärnan att varva ner.  Gå på sparlåga för en stund. Ja, ni vet vad jag menar.
Fredag.
 Bara ordet viskar om lycka.

söndag 19 januari 2014

Om maken Elektriker Bob



Japp,
sakta närmar sig även denna helg
till sitt slut.
Maken har jour denna helg
så hela helgen känns på något sätt hackat,
med så många akuta grejer som han  blev kallad till.
Mycket händer inom sl och tunnelbana
under helgen 
ska ni veta.
Och då kommer han, 
Elektriker Bob
i undsättning.
I sin gula mundering,
med en grej hängande
runt halsen som liknar 
ett läkarstetoskop,
men ändå inte -
en sån där sak som man mäter
spänning med,
fick jag lära mig.


Inte mycket blev det gjort
denna helg.
Men några viktiga saker i alla fall,
som till exempel att välja skolan 
för sonen som börjar i fyra nästa höst och
rensa bort i klädkammaren (pust).

Och så mår jag en aning bättre.
Tror att jag är redo för veckan som kommer.
Hoppas det.
Här visar jag några bilder från förra året
 i brist på några färska.

lördag 18 januari 2014

Om att känna sig trött , sjuk och sliten


 Det här har varit en tung vecka. 
Kroppen vill ge upp, känner sig sjuk
och trött,
men jag försöker att inte ge upp
utan håller mig i gång
med hjälp av aspirin -
en trogen följare under hela denna vecka.
Varför är jag så förbenat envis,
världen går ju inte under om man sjukskriver sig.

 En vän till mig sa 
att hon saknar så mycket sin mamma när hon känner  sig
 sjuk och svag.
Nu råkar det vara en kvinna 
i 60 års ålder.
Men det spelar ingen roll -
oavsett hur stora eller gamla vi är,
när vi är sjuka blir vi så små,
hjälplösa och enda vi längtar efter
är en mamma
som ska lägga sin hand på en varm panna,
komma till rummet med tysta steg
titta på en med bekymrad blick och rynkande panna
och för femtionde gången
ta tempen på en.

 Så nu sitter jag här, tycker synd om mig själv
och saknar min mamma.
Den där handen på min panna.

 
 Och ute är vackert.
Det har snöat stora
vackra snöflingor
utanför mitt fönster hela dan
och det ger en liten tröst.
Det finns något lugnande i 
att titta på snön som faller,
lite så där lekfullt, planlöst 
men ändå med en självklar ordning.

 Jag antar att exakt så är det med själva livet.



måndag 13 januari 2014

Om en fortsatt ivrig träning och rimfrosten

 Trettonde dagen på det nya året.
Och medan jag inte ens riktigt har vant mig att skriva
2014
känns
semester och jullov  redan
avlägset.
Tidiga morgnar
är tillbaka.
Allt är sig likt.
Men ändå inte.
För, det som vi hittills saknat är här -
snö.


 Underbara, vackra, efterlängtade snö
är här.
Rimfrosten som förvandlar mina fönster
till vackraste tavlor.
Kylan som smyger in sig
genom väggar, 
golvplankor,
genom huden.
Genom ben, ryggmärgen.
Allt sånt som kylan gör.

 Under tiden
lever min lilla familj
som vanligt,
men ändå inte.
Den stora skillnaden är att här tränas det febrilt.
Både mannen och sonen
slutar inte förvåna mig - 
med iver, tävlingslust, orubbliga beslutsamhet.
De tänjer sina (och varandras) gränser hela tiden -
medan allt som jag åstadkommer är
som max futtiga 150 förbrukade kalorier per träningspass,
kommer de upp till, för mig ouppnåeliga 700 
kalorier varje gång de tränar.
Tänk att det kan hända så mycket på så kort tid.
Någon som tills igår helst skulle använda bil
för att förflytta sig från ett rum till ett annat,
tar på sig sina träningskläder och skor varje kväll,
utan undantag,
och kör tills sista 
cell i kroppen orkar. 
Fortfarande håller jag andan 
och ber tyst om att det här varar
länge.

onsdag 8 januari 2014

Om min man som börjat träna och Master In Motion


 Plötsligt händer det!
Nej, vi har inte vunnit  i lotto, 
men det har hänt en grej som är kanske ännu bättre!

Nämligen - min man har bestämt sig!
Han ska ta kampen mot trötta och ömma
leder, värkande knän och  axlar,
kamp mot några kilo för mycket.
Kamp.
 Alla som känner min man vet att det är en stor sak.
Omvälvande.
För gudarna vet hur mycket har jag försökt -
 lirkat, övertalat, argumenterat, bett -
ingenting hade hjälpt.
Som med allt annat när det gäller han
måste det komma inifrån - 
det är bara han och återigen HAN som ska 
se en sak som mogen att göra.
När HAN är redo att ta beslutet.


 Och just när jag hade gett upp hoppet om
saken,
vaknade han en dag och förkunnade
att 'nu är det dags,
stunden är kommen'.
Och när han satsar då satsar han
stort och mycket riktigt -
igår landade denna snygging till vårt hem!
Och jag har ingen aning var vi ska ha denna drake,
den är stor!
Riktigt stor.
Än så länge får den stå i hallen,
tills vi har tagit bort julgranen från vardagsrummet.

 Hoppas hoppas hoppas
att lusten håller i sig,
att han inte tröttnar efter en månad.
Att det blir en livslångt vänskap.
En vän som förlänger livet,
för det är ingen tvivel om  saken.
Just nu är vi alla i familjen förälskade i
den.

Visst är den läcker?
Det är inte jag som är stjärnan i 
den storyn,
men huvudstjärnan ville inte ställa upp
på en liten liten foto.
Då måste jag.

söndag 5 januari 2014

Om bästa reseminnen

Nu kan man börja längta efter semester igen, eller hur?
I fredags kom några böcker som maken beställt-
broschyrer om olika resmål, som Barcelona,
vissa delar av Frankrike, Italien.


För, om allting blir som det ska, planerar vi att
bila lite genom dessa tre länder,
med Barcelona som huvudmålet.
Nu, när det är sååå trist och deprimerande
väder ute,
är det så skönt att sitta inne, bläddra i dessa
böcker och försöka drömma sig bort -
till solen, värme, palmer, vågor.

Denna längtan  fick mig att gå igenom
våra bilder från tidigare resor
och här visar jag några favoriter:

Paris, maj 2011


 Venedig, juli 2011

 Plitvice, juli 2011

 Legoland, Danmark, maj 2012

 Kroatien, juli 2012


 Bled, Slovenien juli 2012

Hamburg, augusti 2012


Istanbul, juli 2013

Nu måste vi vänta drygt 6 månader
att packa våra väskor och styra kossan mot 
syd.
Men det gör inget -
för om mindre än två månader
blir det först en liten utflykt till
Åre och det kan också vara skönt,
i brist på annat :O).