Om Nelson Mandela, by Zorica

Bilden tagen härifrån

Så fort jag såg honom visste jag. Hans ögon tårades, axlarna skälvde, armarna hängde livlöst längs kroppen. Sorgen i ögonen, i hela hans uppenbarelse, var så påtaglig att jag ögonblickligen förstod att det här handlade om något  annat, något som var mycket större än alla andra åkommor och eländen som Ngabe, min barndomsvän tillika arbetskamrat från fältet, brukade drabbas av - denna gång var det något av den sort som gör dig vuxen över en natt.

Madiba? frågade jag, utan att behöva fråga.

Svaret låg i hans blick, han kunde ej förmå orden.
Madibas ande har lämnat oss.

Så, nu var vi överlämnade oss själva. Mkhulu fortsatte sin långa väg till frihet någon annanstans. Han trodde väl att vi kan klara oss på egen hand, han visade ju oss vägen. Han gjorde den svåra biten. Det är bara att fortsätta i samma spår, det kan inte vara så svårt. Eller? Varför var jag så rädd då?

Nu, mer än någonsin  önskade jag  att jag kunde gråta -  lika hejdlöst och utan kontroll som ett litet barn, låta all smärta rinna ut  ur kroppen, ut  till bördiga jorden där vi stod. Men det kom inget. Den gången heller. Smärtan måste hitta en annan väg ut. Plötsligt hörde jag min djupa stämma, som för ett ögonblick skrämde mig, som om den inte var min utan någon annans, någon som jag kände en gång för länge sedan - en ung mans röst, en man som inte lät sig stoppas av något, vars vilja, mod och starka överarmar kunde flytta berg. Var han jag? Eller var jag han? Han som jag hörde nu  sjunga:

"Nkosi sikelel' iAfrika
Maluphakanyisw' uphondo lwayo,
Yizwa imithandazo yethu,
Nkosi sikelela, thina lusapho lwayo."

Gud bevare Afrika
må dess ära lyftas högt
Hör våra böner,
bevare oss Gud, dina barn.

Min röst bröt ihop när jag var vid tredje versen, någonstans mellan  Ur det blåa i vår himmel ifrån djupet i vårt hav och över våra eviga berg där klipporna ger svar.  För, jag plötsligt grät, ja, grät -  av lycka, ren och förlösande lycka över att jag levt samtidigt som Han. Att jag kände Hans storslagenhet  ända in i djupet av mitt hjärta. Jag önskade att jag kunde sätta ord på det jag känt just då. Men orden fattades mig. Och,  någonstans inom mig  visste jag att allt som jag skulle säga om Honom, skulle bara vara ett blekt försök. Därför lät jag bli. Istället log jag, för mig själv. För jag visste att Madiba är där någonstans bland de eviga bergen och att han vakar över oss. Sina barn. Nikosi sikelela....