måndag 30 december 2013

Om nyårsklockorna, nyårslöftet och tillit




Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
Mot rymdens norrskenssky och markens snö;
Det gamla året lägger sig att dö...
                                            (Ur "Nyårsklockan")




Ja. Om inte så många timmar kommer nyårsklockorna att börja ringa, det gamla året kommer att lägga sig att dö och det nya kommer att ta sitt första andetag. Återigen har det blivit dags för summering. Utvärdering. Hur har detta år varit? Vad säger livets saldo -  går man i plus eller minus in i det nya året? Vilken tur att just detta saldo alltid kan nollställas och börja om på nytt. De här sista dagarna av året har jag funderat mycket på hur jag vill att nästa år ska se ut. Lyssnat inåt. Vad säger mitt hjärta att det känns viktigt att lägga fokus på, hålla levande i tanken? Ni vet, något slags nyårslöfte.  Fast jag tycker inte riktigt om det ordet. Jag brukar välja ett tema för varje år, en röd tråd, ett slags kompass som underlättar att jag håller rätt riktning. Jag måste erkänna att det inte är så lätt i år. Det är många saker som jag tycker är viktiga att lägga fokus på, som förtjänar att bli lite extra mer uppmärksammade under följande året. Men. Bland alla de ord som tränger sig på och poppar upp i mitt medvetande, utmärker sig ett. Ett som ekar i mitt inre lite högre och längre än alla andra. Ett ord som etsats sig fast i mitt hjärta som kylan på väggarna i min morfars hus. Ett ord lika lent som silke, lika lätt som fjäder, men tillräckligt stort att det rymmer ett helt universum. Tillit. Det som jag önskar mig mest under det kommande året är just det – tillit. Tillit till mig själv,  till mina medmänniskor, till livet. Tillit som i tillförsikt, tillit som i förtröstan, tillit som i tro. Tillit som i förvisning om att allting kommer att bli bra. Tillit till min förmåga att ta mig genom livets krokiga stigar på allra bästa sätt, tillit att allt jag behöver finns inom mig. Tillit till att jag är bra exakt som jag är. Jag vill somna och vakna med det ordet på läpparna, i tankarna, i hjärtat.  Jag vill känna det. Leva det. För jag är fast övertygad om att, så länge jag känner tillit, kommer allt annat att ordna sig, allt det andra goda i livet kommer av sig självt. Så länge jag vågar tro på det. Att det finnas något större än jag, något som jag bara behöver omfamna. Öppnas för. Vara lyhörd, både inåt och utåt: Ge mig hän åt den universella Kraften, hur du än vill kalla den. Tillit till kärleken och dess enorma kraft, helt enkelt. Flummigt? Kanske det, men i mitt hjärta vet jag exakt vad jag vill ha!

Och er, mina kära vänner, vill jag tacka för varje minut av era liv som ni har använt till att läsa raderna som jag skrivit här på min blogg och jag önskar er massor med kärlek, hälsa och tillit såklart! Gott Nytt År!

2014, here I come! Du ska bli mitt år!


Klick här





onsdag 25 december 2013

Om att prova chokladfontän

 Bland julklapparna från Tomten fanns en 
chokladfontän
så idag samlades vi  kring bordet för att testa den.


Som tillägg hade vi frukt och minimarshmallows.
Instruktionerna följdes noga
så det gick jätte bra -
jag var lite rädd att den ska 
bli helt  galen och börja snurra runt utan kontroll
men den gjorde inte det,
utan flöt på finfint.
Vi trängde oss
runt den som barn,
chokladen droppade på min fina bordsduk,
men ingen brydde sig.
Gott var det,
bara ett fel gjorde jag -
nästa gång tar jag två choklader,
en är alldeles för lite!

tisdag 24 december 2013

Om att önska God jul & Srecan Bozic & Merry Christmas


 Äntligen.
Nu är den här - julafton.
Om mindre än ett dygn är det exakt 2014 år 
sedan gossen Jesus föddes.
Om några timmar kommer 
de tre vise männen att börja vandra  österifrån 
med guld, rökelse och myrra som gåvor
till Betlehem,
Jesus hem.

 Och vet ni va?
 Vi har också haft besök i natt.
Han gjorde inte så mycket oväsen av sig
men han åt upp alla pepparkakor till sista smulan
och har druckit upp all mjölk
som vi lämnat på bordet.
Hungrig och törstig
var den gamle rackaren.
Tomten alltså.


Några minuter före midnatt kollade Tomten
att allt var som det skulle  med renar,
vägde lasten för att vara säker 
att släden och renarna orkade
dra så stor last,
och när klockorna i lilla byn någonstans i Lappland
tillkännagav midnatt,
hoppade han upp i släden
 spände fast bältet
och ropade: Hohoho,
varpå renarna flög iväg
upp mot skyn.




Och imorse kom Mili till sovrum,
drog mig i tårna,
lät mig inte sova längre -
vem kunde ju sova när presenterna väntar  inbjudande,
inslagna i allehanda färger 
och rosetter?



Och generös var han också,
gamle Tomten.




Det här var verkligen en fin och trivsam julafton.
Och nu ska vi fortsätta mysa,
äta och titta på härliga
julfilmer.
Jag önskar er från hela mitt hjärta 
en trivsam, lugn julafton,
fylld av kärlek, förtröstan och hälsa.
Och tackar er för att ni då och då kikar in
i min lilla hörna.


fredag 20 december 2013

Om att ha julgranen på plats


Så. Nu kan Julen börja även officiellt.
För nu är Julgranen på plats.
I år har vi en riktig julgran!
Det är premiär, eftersom alltid hittills har vi haft
en i plast, dock en verklighetstrogen sådan.

 Men det här...det här är en helt annan känsla.
När man kommer in i rummet
känns den svaga doften av min skog,
och just den där delen av skogen där Mili och jag brukar 
ha picknick - där granar, tallar och enar slåss om plats.

 Tomten Rudi är också  på sin plats,
tjockare än någonsin.


Allt är bäddat för många julklappar under granen,
frågan är bara om vi har varit tillräckligt
snälla i år? 
Jag vet att minst två av oss har varit tillräckligt snälla
och att klapparna kmmer att infinna sig
på plats morgonen den 24/12.
 

Och som jag skrev tidigare -
det enda som fattas är Snö.
Det blir liksom inte samma sak utan snö -
för vi i Norden brukar ju välsignas med
det vita fjäderlätta täcket. varje år.
Dock inte i år,
har vädergudarna sagt.


Men, det finns ingen plats för misströstan.
För hemmet doftar pepparkakor, nejlikor, vanilj,
kåda och barr.
Min son  sjunger Jingle bells från sitt rum
en isbjörn tassar runt utanför vårt hus
och jag svär att jag just har hört bjällror från Tomtens renar
klinga förbi vårt fönster!
Välkommen Julen!


söndag 15 december 2013

Om att längta efter White Christmas

 Tredje advent. Behövs det säga Redan?
Är det bara jag, eller har tiden verkligen börjat flyga, rusa
fram nu för tiden? Jag menar, jag har inget emot att den går,
för visst är det dess jobb,
 men i den här farten?

Det är bara si sådär nio dagar kvar till Jul.
Varje gång  jag tittar genom fönstret  hoppas jag 
att jag ska mötas av åsynen av en vitt idyll,
men förgäves denna väntan.
Ty, snön verkar  har åkt någon annanstans,
till Jerusalem,
till pyramidernas hem Egypten,
till Syrien.

 Jag längtar.
Efter vita rimfrosten,
att kunna ta just såna foton som jag tagit
ungefär denna tid
för två år sedan.

 Jag längtar efter att gå ut
och höra hur det knastrar under mina fötter,
känna kylan ända in i själen.


Jag längtar efter  att kunna
rita finaste teckningar
på frostiga fönsterrutor,
att vakna en tidigt morgon,
ta på mig vinterkängor,
gå ut med händerna långt in i fickan
och bege mig i en lång promenad.
Till min skog,
där jag  välkomnas av vita trädtoppar,
gnistrande gräs
och vattenpölar som fick en tunn hinna av is över natten


Jag längtar efter 
en 
White Christmas
 

lördag 7 december 2013

Om Nelson Mandela, by Zorica


Bilden tagen härifrån


Så fort jag såg honom visste jag. Hans ögon tårades, axlarna skälvde, armarna hängde livlöst längs kroppen. Sorgen i ögonen, i hela hans uppenbarelse, var så påtaglig att jag ögonblickligen förstod att det här handlade om något  annat, något som var mycket större än alla andra åkommor och eländen som Ngabe, min barndomsvän tillika arbetskamrat från fältet, brukade drabbas av - denna gång var det något av den sort som gör dig vuxen över en natt.

Madiba? frågade jag, utan att behöva fråga.
Svaret låg i hans blick, han kunde ej förmå orden.
Madibas ande har lämnat oss.

Så, nu var vi överlämnade oss själva. Mkhulu fortsatte sin långa väg till frihet någon annanstans. Han trodde väl att vi kan klara oss på egen hand, han visade ju oss vägen. Han gjorde den svåra biten. Det är bara att fortsätta i samma spår, det kan inte vara så svårt. Eller? Varför var jag så rädd då?
Nu, mer än någonsin  önskade jag  att jag kunde gråta -  lika hejdlöst och utan kontroll som ett litet barn, låta all smärta rinna ut  ur kroppen, ut  till bördiga jorden där vi stod. Men det kom inget. Den gången heller. Smärtan måste hitta en annan väg ut. Plötsligt hörde jag min djupa stämma, som för ett ögonblick skrämde mig, som om den inte var min utan någon annans, någon som jag kände en gång för länge sedan - en ung mans röst, en man som inte lät sig stoppas av något, vars vilja, mod och starka överarmar kunde flytta berg. Var han jag? Eller var jag han? Han som jag hörde nu  sjunga:

"Nkosi sikelel' iAfrika
Maluphakanyisw' uphondo lwayo,
Yizwa imithandazo yethu,
Nkosi sikelela, thina lusapho lwayo."

Gud bevare Afrika
må dess ära lyftas högt
Hör våra böner,
bevare oss Gud, dina barn.

Min röst bröt ihop när jag var vid tredje versen, någonstans mellan  Ur det blåa i vår himmel ifrån djupet i vårt hav och över våra eviga berg där klipporna ger svar.  För, jag plötsligt grät, ja, grät -  av lycka, ren och förlösande lycka över att jag levt samtidigt som Han. Att jag kände Hans storslagenhet  ända in i djupet av mitt hjärta. Jag önskade att jag kunde sätta ord på det jag känt just då. Men orden fattades mig. Och,  någonstans inom mig  visste jag att allt som jag skulle säga om Honom, skulle bara vara ett blekt försök. Därför lät jag bli. Istället log jag, för mig själv. För jag visste att Madiba är där någonstans bland de eviga bergen och att han vakar över oss. Sina barn. Nikosi sikelela....


fredag 6 december 2013

Om fredagskänsla


Det är fredag.
Det spelar ingen roll hur trött jag blir under veckan.
Det spelar ingen  roll hur många krävande och energislukande möten
är bakom mig,
hur många morgnar har jag 
gått upp ur sängen endast genom
att muta mig själv.
När den dagen kommer
då är allting glömt,
allting förlåtet.
 För då vet jag att snart ska jag komma hem till 
mina mysbyxor,
till soffan och kuddar,
till en hög av julmagasiner,
till ett glas rött,
till min son som visar sina senaste hantverkspärlor.

Så, det gör inget att stormen Sven rasar där ute.
Det gör inget att mina ben värker.
Jag sitter inne i husets värme,
tar ännu en tugga av min sons saftiga tjocka pepparkaka,
lysnar på hans röst medan han berättar om sin snickarfärdighet
och tackar universum för att det har hunnit bli fredag.
Dagen då det är frid  i mitt hjärta. Och fred.
Med mig själv och resten av världen.

torsdag 5 december 2013

Om flickan med svavelstickor (The Little Match Girl) och bra julklappar som kan hjälpa de mindre lycklligt lottade

Kommer ni ihåg den?
En saga som luckrar upp dina revben, går rakt in i hjärtat,
studsar några gånger och ekar länge, länge.
Du glömmer den inte i första taget,
om någonsin.

Jag kommer så väl ihåg bilderna i den gamla sagoboken,
som jag bläddrade  så många gånger
tills bladen blev lösa och
bilderna  bleka.
Som jag älskade den sagan!
 Älskar fortfarande.
En kärlek som gick vidare till min son.
Som grät så att hjärtat värkte
när jag läste den för honom.
Precis som mamman sin.


Den är vacker.
Den är sorglig.
För att den påminner.
Att vi inte lever i en fulländad värld,
att vi är omringade av dem
som är mindre lyckligt lottade.
De som är ensamma, vilsna, frusna,
rädda, hungriga.
Nu, i denna för många mysiga och glädjefyllda juletid,
är jag lite mer medveten om att det finns en mindre
vacker verklighet kring oss.
Att det finns  miljontals barn i världen 
som är på flykt, sjuka, hungriga, frusna.
Man behöver inte ens gå så långt för att hitta
de mindre privilegierade även i Sverige -
 mammor och pappor
som inte kan köpa julklappar till sina barn,
och ibland ens att ge mat för dagen.
Svårt att tro, men det är en verklighet 
för en allt mer växande skara.
En verklighet som är så lätt
att vända blicken ifrån,
lätt att glömma.
För att man inte orkar att bry sig,
för att man är bekväm i att själv ha det bra.
För att man skäms.
Eller tror att man inte kan göra något åt.

Men det är fel.
För att det finns mycket vi KAN faktiskt göra.
Och det är så lätt - vi kan sitta hemma
i våra varma hem, omgivna med doften av lussekatter
och med en enda klick på datorn rädda liv.
Bokstavligen.


Om du funderar på vad du ska köpa till folk som redan
har allt, här kommer några fantastiska tips.
Du kan köpa  produkter från  Unicef gåvoshop, något som räddar och förändrar många  barns liv, till exempel


 Välj mellan allt från myggnät, vätskeersättning, poliovaccin, vinterkläder till en jeep.
Du kan få gåvobevis när du har köpt något för att ge bort i present  (julklapp), med personlig hälsning.
 Mer information hittar du 


Eller varför inte besöka Stadsmissionens hemsida 
där du hittar hur mycket som helst som du kan göra för andra-
både genom att du ger din tid åt det som gör 
tillvaro för några andra trevligare 
eller genom att du köper gåvor.
Till exempel:
200 kr räcker till en ordentlig lunch för 10 personer som lever i akut hemlöshet.
Köp en jullunch och få ett fint gåvobevis att ge bort i julklapp. 
Beställ senast 18 dec kl 12 för leverans till julafton. 
Mer information hittar du här




Om du är en sån som gillar julmarknad som jag, kan du förena nytta och nöje och besöka
Designjulmarknad.
 Marabouparken konsthall och Rädda Barnen har bjudit in designers och formgivare för att delta i en julmarknad som främjar barns rättigheter. Utöver utställarnas egna kreationer finns det även möjlighet att köpa produkter från Rädda Barnens designshop.  En stor del av entrékostnaden går direkt till Rädda  Barnen.
För mer information se här.





Så, det är mycket vi KAN göra.
Och det gör skillnad.
Och visst - vi ska fortsätta njuta av den ljuvliga juletiden,
baka våra bullar och kakor,
köpa de fina julklapparna
åt våra kära.
Vi ska inte dock glömma 
de andra.
Att sträcka en värmande hand
lite längre nu.
Låt oss tillsammans tända
tusentals svavelstickor,
som ska ge tillräckligt mycket ljus
för att
värma någon som fryser,
ge mat till någon som hungrar,
öppna våra hem till den ensamme.

Vi ska inte glömma 
flickan med svavelstickorna.

Om pepparkaksbak


 Igår kväll bakade Mili och jag pepparkakor.
Han var rätt duktig på det.
Där jag kommer ifrån hade vi inte pepparkakor.
Vi hade kakor med liknande smak (ingefära) - medena srca-
honungshjärta.
Gud vad jag älskade dem,
det var en riktig fest hemma när någon 
gäst tog dem med sig.


Här ser ni resultatet - små, alien-liknande pepparkakor
kavlade och formade med mycket
hängivelse och kärlek.