Om novembers glädjesmulor

Nu har jag vänt ännu ett blad på min väggkalender. En bild på min solbrända man ler mot mig. Utvilad, på förra årets semester, med en fontän bakom sig.  Ja, det var då. Känns som evigheter sedan dess. För nu har det hunnit bli november.

  En månad som inte riktigt har hittat sin nisch, lyckas att liksom utmärka sig för något.  Den eldiga hösten börjar sakteligen dö, vackra färger lämnar plats åt det gråa, nakna, våta. Nu är det påtagligt att vintern närmar sig, det känns i luften. Det känns i kylan som gör att jag letar i garderoben efter min sons vantar och mössan. Jag känner det i hans kalla fingrar som kramar hårt min hand på vägen till skolan. Det känns i de första sekunderna när jag öppnar ögonen på morgonen och möts av ett mörker lika tjockt som det var när jag somnade. Inombords – jag känner  en annalkande vintern inombords, mest som ett behov att stänga den yttre världen ute,  där den liksom hör till. Inre knappen skruvas ännu ett halvt varv till. Och ju mindre min inre låga blir, desto större (och fler) blir den från levande ljus.  Ääääskar.  Något mer som jag älskar är ljudet av regnet som smattrar mot fönster, i kombination med mig under ett täcke med en bok. Min, näst intill, besatthet med pyssel, bak, tjusiga middagar och trivsel runt bordet.

November. Trettio dagar som man måste ta sig igenom, hitta meningen. Jag skriver lista med glädjefulla saker som inträffar under den gråa månaden. Där står det (i kronologisk ordning): Min mans födelsedag. Min brors födelsedag.  Farsdag. Min pappas födelsedag. Dags att börja samla små presenter för advent kalender till min son. Det är något jag riktigt älskar, att leta efter de passande små saker som ska kärleksfullt slåss in i tusen olika vackra färger och paket och hängas upp i köket i väntan på den där, så efterlängtade Första Advent.  Så långt har jag kommit, men listan kommer säkert att bli längre. För jag kommer faktiskt att fuska lite och börja julpyssla redan i mitten av november, dricka varm glögg om kvällarna och tända ett ljus med doften av pepparkaka. För pepparkaka gör en snäll, och det kan jag tycka är faktiskt sjysst.  Inte alls överskattat.