Nu har jag vänt ännu ett blad på min väggkalender.
En bild på min solbrända man ler mot mig. Utvilad, på förra årets semester, med en
fontän bakom sig. Ja, det var då. Känns som evigheter sedan dess. För
nu har det hunnit bli november.
En månad som inte riktigt har hittat sin nisch, lyckas att liksom
utmärka sig för något. Den eldiga hösten börjar sakteligen dö, vackra
färger lämnar plats åt det gråa, nakna, våta. Nu är det påtagligt att
vintern närmar sig, det känns i luften. Det känns i kylan som gör att
jag letar i garderoben efter min sons vantar och mössan. Jag känner det i
hans kalla fingrar som kramar hårt min hand på vägen till skolan. Det
känns i de första sekunderna när jag öppnar ögonen på morgonen och möts
av ett mörker lika tjockt som det var när jag somnade. Inombords – jag
känner en annalkande vintern inombords, mest som ett behov att stänga den yttre världen ute, där den liksom hör
till. Inre knappen skruvas ännu ett halvt varv till. Och ju mindre min
inre låga blir, desto större (och fler) blir den från levande ljus. Ääääskar.
Något mer som jag älskar är ljudet av regnet som smattrar mot fönster,
i kombination med mig under ett täcke med en bok. Min, näst intill,
besatthet med pyssel, bak, tjusiga middagar och trivsel runt bordet.
November. Trettio dagar som man måste ta sig
igenom, hitta meningen. Jag skriver lista med glädjefulla saker som
inträffar under den gråa månaden. Där står det (i kronologisk ordning): Min mans födelsedag. Min brors födelsedag. Farsdag. Min pappas födelsedag. Dags att börja samla små presenter för advent kalender till min son.
Det är något jag riktigt älskar, att leta efter de passande små saker
som ska kärleksfullt slåss in i tusen olika vackra färger och paket och
hängas upp i köket i väntan på den där, så efterlängtade Första
Advent. Så långt har jag kommit, men listan kommer säkert att bli
längre. För jag kommer faktiskt att fuska lite och börja julpyssla redan
i mitten av november, dricka varm glögg om kvällarna och tända ett ljus
med doften av pepparkaka. För pepparkaka gör en snäll, och det kan jag
tycka är faktiskt sjysst. Inte alls överskattat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Här får du skriva några komentarer