fredag 1 november 2013

Om ljuset som brinner och Alla helgons dag


 Ljuset lyser i mörkret.  OCH MÖRKRET HAR INTE ÖVERVUNNIT,  läser jag på en plansch från Svenska kyrkan medan jag sitter på tåget. Det är något vackert kring det. Fridfullt. Hoppingivande. 
I tunnelbana delar man levande ljus (också från Svenska kyrkan) och denna fredagskväll   tänder jag ett. Inget ovanligt i sig, det gör jag varje kväll. Men den här kvällen har det en annan betydelse. Ikväll tänker jag på alla er, mig så kära personer, som inte längre finns med oss. Fysiskt. I denna värld.


 Jag tänker på dig, kära morfar. På alla skratt som du har skänkt mig, alla råd kring killar du har gett mig. Ja, jag bor i utlandet, du hade rätt. Och jag har hittat den rätte, exakt som du har förutspått. Du har alltid haft rätt, morfar, om allt. Hoppas att du rider igen din hingst på himmelska ängar,  ta det bara lugnt med damerna där du befinner dig just nu.


  Mormor. Du gåtfulla, fåordiga, varma, kvinnan. Som har förblivit ett mysterium för mig. Det finns några saker som jag ångrar, som inte går att rätta till. Åtminstone inte i den här världen. En av dem är att jag låtit dig gå utan att jag lärde känna dig, så som jag skulle vilja idag. Vem var du, tappra kvinnan, som födde nio barn (varav två dog före dig), som lik en skugga gled inom husets mörka väggar, alltid på plats att se till andras behov. Alla andra var före dig själv. Vad tänkte du på?  Vad längtade du till?  Vem sjöng du för?  Hoppas att du äntligen har hittat tid för dig själv där uppe, eller ja… där. Och så bara en sak – jag tänker fortfarande på ditt bröd, du vet, det där som är mjukt som själen.


Farmor.  Kära farmor. Var ska jag börja?  Du lämnade inte oss när du var 60, trots att du alltid har sagt att du kommer att göra det. Du lämnade inte oss ens när du var 70, snacka om hur förvånad du var, när du lurade döden. 82. 82 år var du när dina ögon stängdes för alltid. Fridfullt.  Få människor har påverkat mig som du.  Visst, du var en drama queen.  Du tog för dig som ingen annan som jag kände. Du kunde stampa med foten mot marken som en femåring och fick oss att göra exakt som du ville. Men du också gjorde saker som få skulle förmå att göra. Mycket av det du ville var egentligen för vår skull, för vårt eget bästa – oss som var nära dig.  Du är min hjältinna, det måste du väl ha förstått? Även om jag  många gånger hade varit  orättvis mot dig, det förstår jag idag.  Om du kan känna det jag känner i mitt hjärta just nu (och jag är alldeles säker att du kan) då vet du hur mycket kärlek finns där, ämnat just för dig. Och förlåt att jag skrattat åt dig för att du använde en halva tub av ansiktskräm för en enda smörjning, för jag gör exakt samma sak idag. Och mycket annat för all del, saker som jag aldrig kunde förstå då, men som är fullt begripliga idag. Och håll koll på mig därifrån, se till att jag är på rätt väg. Du hittar ditt sätt att göra det, det har du alltid kunnat.


A, min vän. Inte ens efter 13 år är jag redo för det här, orden kommer inte riktigt fram. Drömmar. Du kommer så ofta till mina drömmar. Vackra drömmar. Sorgsna  drömmar.  En kommer jag väl  ihåg: du och jag åker pulka, snabbt, snabbt, vi flyger genom luften, gyllene och vi skrattar, hejdlöst, vi är så lyckliga. Ofattbart lyckliga. Och jag är så lycklig i drömmen för att du lever, för jag plötsligt förstår  att du egentligen alltid har varit här, allt det andra var en dålig dröm bara.  Som vi har haft roligt, vi två, visst har vi? Kommer du ihåg? Tänk att vi har upplevt allt det där, ingen kan ta det ifrån oss. Ingen. Och jag är alldeles säker att du har lika roligt nu också, du är en sån. Som ser till att ha roligt, att skratta, för det är det du var bäst på.  Förresten, fortfarande bär jag den ringen som du har gett mig, den med lila sten på. Men det vet du säkert redan. Hälsa de andra änglar från mig tills det kommer en dag då vi fortsätter skratta tillsammans.

Och så alla ni andra, som är fortfarande här.  Det här ljuset brinner även för er. För att skingra mörkret. För att kunna se varandra. På riktigt. Och så vill jag avsluta med några fina ord av Ingrid Karaduman Hansen som jag hittade  HÄR

Jag ser dig – du ser mig
Du finns – jag finns
Och vi är människor som möts just i den här sekunden.
Nu i helgen tänder vi många ljus, de lyser och det känns gott.
Kan vi fortsätta att tända ljus i varandras ögon genom att våga se varandra?


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Här får du skriva några komentarer