torsdag 21 november 2013

Om Jullängtan och skönheten i det gamla

Det var ett tag sen jag varit här.  Så blir det ibland. Krafterna går till annat.
Men jag lever. Dagarna går så fort nu för tiden.  
Den ljuva väntan. På att snön ska komma och lägga sig som ett tungt, mjukt täcke ovanför min skog. 
 Att rimfrosten ska färga träden vita. Det är något vackert över vitt.
Lugnande, oskuldsfullt. För vitt är en färg som, åtminstone i västvärlden, förknippas med ljus, godhet, renhet, oskuld.
Något positivt. Det drömlika. Det nya, icke påbörjade. När allting kan fortfarande hända, ingen har varit där tidigare, inga spår lämnade före dig.
Allting är möjligt. Ännu. För mig är vitt snön, änglar och Julen. 
Ack denna längtan till Julen, som hos mig brukar infinna sig så tidigt, varje år.
Det måste erkännas, Julen har redan smugit sig in hemma hos oss. Än så länge i form av några hyacinter, en julstjärna och en ljusslinga med vita snöflingor.  
Detta utåt. Men inom mig härjar Julen på riktigt, jag målar inre bilder om hur jag ska inreda, vad jag ska pyssla, hur det ska se ut. Jag skulle kunna sitta i timmarna under täcke med mina Jultidningar och stirra på alla bilder med magiska hem i julskrud tills det börjar dansa framför mina ögon. Förtrollning. Flykten. Som att leva i en saga. 

 

 Och så denna plötsliga dragning till det gamla. Både i bemärkelsen att något har funnits sedan länge, antika, men även till det som har hunnit bli slitet, bedagat. Utnött. 
 För, betyder inte det att någon har haft väl nytta av detta, hunnit slita det med hälsan. Min son, som är nio, har fortfarande en kudde som han haft sedan han föddes.
 Numera liknar det mest en trasa med några fjädrar i, men för honom är det fortfarande något kärt, som han brukar ta med sig på alla resor. Ja, det är något vackert över det urblekta, sprickiga, rispiga. 
 Det vittnar om att det har vari med om en del. Som ett vackert åldrigt ansikte, med alla rynkor och fåror som viskar om ett levat liv. Med allt vad det innebär. Det inger trygghet. En känsla av kontinuitet. Och det där med Jul, det handlar om samma sak – kontinuitet. 
Något som består, kommer varje år tillbaka. Tradition. Så här gör vi i min familj. Typ, ni förstår.

 Hursomhelst.  
Jag går runt och samlar svartvita foto på okända människor på loppisar, funderar på vilka de var, skriver berättelser om deras liv. Jag tittar på alla vackra, gamla tavlor som man kan köpa för en tia och tänker på all den kärlek och tålamod någon har lagt i när man målat, ramat in.
 Nu ligger de där, utan någon som ska vila blicken på dem, beundra. Jag vill ta med mig alla, ge dem ett hem, respekt och kärlek de förtjänar, men det går inte. Av självklara skäl. Men jag kan hoppas att någon ser det vackra i dem och de får ett nytt hem, åtminstone för en stund





1 kommentar:

  1. Njöt av varenda sekund hemma hos er. Såå mysigt. O juligt. Å ljuvligt

    SvaraRadera

Här får du skriva några komentarer