onsdag 2 oktober 2013

Om min bror och det som inte kan sägas högt

Syskonkärlek.  Det finns syskon som inte låter en dag att gå utan att prata med varandra, som finns fysiskt närvarande i varandras liv dagligen. Sedan finns det de som inte hörs eller syns så ofta, men som ändå finns i varandras liv – alltid.   Ni vet, jag menar den där underbara känslan av trygghet, en förvissning om att det finns någon mer där ute av samma blod som en själv, som du kan vända dig till. I fall att…, ja, i ALLA fall. Alltid. Alltid kan du ta luren och ringa. Både att be om och att erbjuda hjälp.  Det är bara så. Den kärleken är lika villkorslös som kärleken till sina barn. Och som med allt annat är det så lätt att ta det för givet. Emellanåt blir jag påmind av livet hur stor och avgrundsdjup är kärleken till min storebror. 


Till exempel den gången när jag såg en pil borras in i min brors fot varpå han hamnade på sjukhuset med ett infekterat sår.
 Eller den gången när jag skräckslagen sprang efter min bror och den pojke som jagade honom för att krossa sönder en leksaksgitarr mot min brors skalle.
Eller den gången när jag hörde i skolgården att någon slår min storebror. 

 

Eller den gången när vi blev lite större och när andra, onda tider, kom till vårt land och när jag hörde att min bror, som var någonstans där i kriget, blev skadad. 2500 kilometer delade oss och jag var inte där för att hjälpa honom. Kunde inte göra det minsta lilla. Jag minns de nätterna då jag låg på rummet där vi bodde som flyktingar, hur smärtan och sorgen kom och la sig ovanpå mitt bröst och tryckte ner det tills all syre försvann, hur jag försökte kväva ned snyftningar med den blöta kudden. Han klarade sig.


Eller alla de månaderna och åren han var i Afghanistan. Den där ständiga oron, panikkänsla som grep tag i mig varje gång när jag såg i tidningen eller på tv att något hände där, i detta karga och vackra land.  Så stolt över honom, men samtidigt så orolig, både för hans liv, och för dem som håller av honom lika mycket som jag. Han klarade sig. Han lämnade Afghanistan i tid.   I tid att komma undan en granat. En liten granat, hörde jag, men en som var tillräcklig stor att ta livet av hans goda vän – han som ”ärvde” min brors säng när denne lämnade Afghanistan. Samma säng som han låg i när granaten hamnade under. Mitt i sömnen. Vissa ' tänk om' förmår man inte ens tänka på, föreställa sig - och det är en sådan. Det kunde vara han - min storebror. Det kunde. När ingen behövde vara det. Ingen. Vissa saker får bara inte hända. 


Eller nu. När han ligger på sjukhuset, återigen 2500 kilometer längre bort och det finns inget jag kan göra. Inget blod att ge. Ingen njure. Inget sånt. Bara att vänta ut att kroppen blir bättre i sitt eget tempo. Och heja. Peppa. Ringa. Erbjuda. Påminna om att man finns här. I fall.
Syskonkärlek. Och ord som man endast förmår att sätta på papper.  Ord som man inte kan säga högt. För då kan komma det där onda som hoppar på mitt bröst och trycker ner tills all syre försvinner.
För då skulle kudden aldrig bli riktigt torr.

3 kommentarer:

  1. Finaste Zorica, hoppas din bror snabbt blir bra. Kram till dig och fina varma tankar till din bror.
    /Sadaf

    SvaraRadera
  2. Åh, så vackert och tänkvärt... Jag riktigt kände hur banden till mina systrar finns där och på något vis stärktes av dina ord. Livet är här. Livet är nu. Vi behöver visa att vi älskar varandra. Nu.

    SvaraRadera
  3. Zorica du bär så mycket skönhet inom dig! Allt mer ser jag den ta form i bilder, betraktelser. Jag vet att du hämtar näring i vardagen, alla möten, allt du ser omkring dig och bland minneskänslor och bilder. Spännandeatt följa! Kram! eva

    SvaraRadera

Här får du skriva några komentarer