onsdag 23 oktober 2013

Om kvittens doft och minnen som väcks




En gyllene kvitten. För mig inte bara en frukt utan så mycket mer. Minnen. Associationer.  Jag tänker på blommande trädet som vi har haft mitt i min trädgård i Bosnien, som blommade rikt med stora, blekrosa blommor tidigt om våren. Jag tänker på den fula, bruna och ludna frukten, så oansenlig och intetsägande i sina unga dar, för att plötsligt, lik en ful ankunge som blir till en svan, omvandlas till en gyllene, väldoftande gudinna bland frukter. Och doften, herregud, doften…  Doften som jag kände när jag gick in till min mormors rum. Vem kommer inte ihåg våra mormors och farmors kök eller sovrum? Varenda ett hade en mogen, något ojämn, buktande kvitten på sina skåp, i garderoben, fönsterbräda.  Hela rummet doftade kvitten, en doft som blandades med höstens andra dofter - som en mild rökigt doft från vedspisen, plommonbrännvin, eller doften av pumpafrön som rostas i ugnen.  Hösten kommer sakta, kvitten min, sjunger en vemodig röst i en  bosnisk/serbisk/kroatisk sång…Ty kvitten bär med sig något melankoliskt, en sorg som inte kan sättas fingret på, den bara kan anas där, under ytan,  i  det osagda. Sorgen över det förgängliga, över insikten om att det som just nu är så vackert i sin mognad, kommer snart att försvinna, bli minne blott…Men den bär med sig även ett hopp, en löfte. Kvitten skulle finnas i alla flickrum.  Den stod där, bredvid spegel, för att påminna flickan, att den rätte finns där ute och kommer en dag för att hämta henne. Och då, alldeles innan han hämtar henne och hon blir hans, kommer hon att ta en tugga av det hårda köttet. Han kommer inte att kunna motstå henne, ty hennes kyssar kommer att smaka den mognaste, sötsyrliga, fräscha kvitten.
Kvitten – som jag kommer ihåg den.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Här får du skriva några komentarer