onsdag 30 oktober 2013

Om en gnutta lycka och en strut med rostade kastanjer


Rostade kastanjer. Fortfarande varma. I en strut  gjord av tidningspapper. Skratt ekar i den varma biosalen som hinner aldrig bli vädrad mellan två filmer. Zelengora.  Enda biografen i hela stan, den som är alltid proppfull, in till sista plats och lite mer därtill - trappan upp till den lilla scenen under bioduken är också  alltid full, trots att det inte ens var ämnat från början att någon ska sitta där. Några stolar saknas, de har aldrig blivit tillbakasatta dit efter ett slagsmål för några år sedan. Ingen reagerar ens längre på det, man är van att rad fem saknar tre säten. Höger, sittplatser sju, åtta och nio. Ibland tar vi pumpafrö också. Eller, i ärlighetens namn,  oftast blir det  pumpafrö. Kastanjer får vi  bara på hösten. Pumpafrö finns alltid. De brukar vi köpa hos Huka, en kosovoalban som kom från Kosovo någon gång i slutet av 60-talet och som har sin egen kiosk med glass och andra läckerheter mitt i stan. Han har, nästan, blivit 'en av oss'. Hos Huka, kallas kiosken, enkelt och talande. Exakt som Huka själv - aldrig ett ord mer  än nödvändigt. Men inte uppfattas han som lågbegåvad  eller märklig för det. På  dagarna jobbar Huka och hans far, Huka den  äldre, i kiosken. En tid hade de drivit eget tivoli också, bestående av en stor och en liten karusell, men när en av karusellstolarna lossnade och en flicka blev skadad, fick de sälja det. Till vår allas stora besvikelse, utom den drabbade och hennes familj såklart. På  kvällarna säljer han frön  ( och kastanjerna om hösten) på biografen. Nu när jag tänker närmare, kan jag inte  minnas någon kväll att  han inte hade varit där. Och jag vet inte heller hur det skulle kunna gå - en film utan doften av det rostade, prasslande av tidningspapper från strutar, ljudet från skalandet. Nej, det skulle nog aldrig kunna gå, det är ju en del av hela upplevelsen. Man skulle lika gärna kunna stänga biografen för kvällen om inte Huka var där, om det nu, mot  förmodan,  skulle hända att han är sjuk eller att hans barn är sjuka ( om han nu hade några barn). Fast, det där, att stänga biografen, om ens för en kväll. Det otänkbara. Det katastrofala ( och nej, nu tar jag inte i). Det apokalyptiska (om det nu heter så). Mitt hår reser sig vid blotta tanken på det. 
Jag var en av de som alltid satt  på trappan, alldeles invid den lilla scenen, med huvudet upplyft under  två timmar som filmen kunde vara lång. Och jag klagade aldrig. Hur skulle jag - jag, just jag hade den ofattbara turen att få Goga till grannen. Biografgoga, hon som satt  i biografens lilla  lucka och sålde biljetter. Hon som hade den enorma makten att släppa någon ' av sina' till kvällens film gratis, fast då alltid efter att lamporna släcktes och filmens inledande musik hördes från högtalaren.  Genom bakutgång, den som ligger närmast lilla trappan vid scenen. Vi, med detta menar jag min bror och jag, behövde inte längre ens hyschas ner, vi visste proceduren. Vi blev proffs på att smyga in oss obemärkt och bara glida ner på det närmaste trappsteget. Spänningen. Adrenalinet som ruschade genom kroppen, rakt upp,  och gjorde våra kinder rosiga och öronsnibbarna varma. Alltid med samma intensitet, alltid som första gången. Med hjärtat som fick slå snabbare, hårdare.  Högre, så att man nästan ville tysta ner det. Större?  Att sitta där, vara en del av ett liv som levde av sig självt,  för sig självt. Oberoende av den värld som fanns utanför, så föga viktig just då. För, livet var just där, just då.  Utantill. Jag kunde alla filmer med Bruce Lee utantill. Eller åtminstone kändes det så. Jag  tror att jag glömde andas  så många gånger under filmens gång, i väntan på Bruces nästa kick, nästa drag. Det  slutgiltiga. Det som gjorde honom till segrare. Alltid, utan undantag. Och den stunden, när en vördnadsfull applåd exploderade genom salongen, den alltid lika stora glädjen över att ännu en gång rättvisan segrade. För han var en av oss, den här Bruce. Då, någon gång på 70-talet, i det som fortfarande var Titos Jugoslavien, när vi fortfarande kallade oss själva för pionjärer och kamrater. När drömmen om broderskap och  enighet var levande. När våra fäder hade ett jobb att gå till. När vi kände oss trygga och en del av stora sammanhanget. När rostade kastanjer doftade lycka. När biobesöket var ett  privilegium. När man kunde hitta den stora glädjen i det lilla. För, till sist och syvende, är inte det  livet handlar om - en gnutta  lycka och, om möjligt, en strut med rostade kastanjer?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Här får du skriva några komentarer