onsdag 30 oktober 2013

Om en gnutta lycka och en strut med rostade kastanjer


Rostade kastanjer. Fortfarande varma. I en strut  gjord av tidningspapper. Skratt ekar i den varma biosalen som hinner aldrig bli vädrad mellan två filmer. Zelengora.  Enda biografen i hela stan, den som är alltid proppfull, in till sista plats och lite mer därtill - trappan upp till den lilla scenen under bioduken är också  alltid full, trots att det inte ens var ämnat från början att någon ska sitta där. Några stolar saknas, de har aldrig blivit tillbakasatta dit efter ett slagsmål för några år sedan. Ingen reagerar ens längre på det, man är van att rad fem saknar tre säten. Höger, sittplatser sju, åtta och nio. Ibland tar vi pumpafrö också. Eller, i ärlighetens namn,  oftast blir det  pumpafrö. Kastanjer får vi  bara på hösten. Pumpafrö finns alltid. De brukar vi köpa hos Huka, en kosovoalban som kom från Kosovo någon gång i slutet av 60-talet och som har sin egen kiosk med glass och andra läckerheter mitt i stan. Han har, nästan, blivit 'en av oss'. Hos Huka, kallas kiosken, enkelt och talande. Exakt som Huka själv - aldrig ett ord mer  än nödvändigt. Men inte uppfattas han som lågbegåvad  eller märklig för det. På  dagarna jobbar Huka och hans far, Huka den  äldre, i kiosken. En tid hade de drivit eget tivoli också, bestående av en stor och en liten karusell, men när en av karusellstolarna lossnade och en flicka blev skadad, fick de sälja det. Till vår allas stora besvikelse, utom den drabbade och hennes familj såklart. På  kvällarna säljer han frön  ( och kastanjerna om hösten) på biografen. Nu när jag tänker närmare, kan jag inte  minnas någon kväll att  han inte hade varit där. Och jag vet inte heller hur det skulle kunna gå - en film utan doften av det rostade, prasslande av tidningspapper från strutar, ljudet från skalandet. Nej, det skulle nog aldrig kunna gå, det är ju en del av hela upplevelsen. Man skulle lika gärna kunna stänga biografen för kvällen om inte Huka var där, om det nu, mot  förmodan,  skulle hända att han är sjuk eller att hans barn är sjuka ( om han nu hade några barn). Fast, det där, att stänga biografen, om ens för en kväll. Det otänkbara. Det katastrofala ( och nej, nu tar jag inte i). Det apokalyptiska (om det nu heter så). Mitt hår reser sig vid blotta tanken på det. 
Jag var en av de som alltid satt  på trappan, alldeles invid den lilla scenen, med huvudet upplyft under  två timmar som filmen kunde vara lång. Och jag klagade aldrig. Hur skulle jag - jag, just jag hade den ofattbara turen att få Goga till grannen. Biografgoga, hon som satt  i biografens lilla  lucka och sålde biljetter. Hon som hade den enorma makten att släppa någon ' av sina' till kvällens film gratis, fast då alltid efter att lamporna släcktes och filmens inledande musik hördes från högtalaren.  Genom bakutgång, den som ligger närmast lilla trappan vid scenen. Vi, med detta menar jag min bror och jag, behövde inte längre ens hyschas ner, vi visste proceduren. Vi blev proffs på att smyga in oss obemärkt och bara glida ner på det närmaste trappsteget. Spänningen. Adrenalinet som ruschade genom kroppen, rakt upp,  och gjorde våra kinder rosiga och öronsnibbarna varma. Alltid med samma intensitet, alltid som första gången. Med hjärtat som fick slå snabbare, hårdare.  Högre, så att man nästan ville tysta ner det. Större?  Att sitta där, vara en del av ett liv som levde av sig självt,  för sig självt. Oberoende av den värld som fanns utanför, så föga viktig just då. För, livet var just där, just då.  Utantill. Jag kunde alla filmer med Bruce Lee utantill. Eller åtminstone kändes det så. Jag  tror att jag glömde andas  så många gånger under filmens gång, i väntan på Bruces nästa kick, nästa drag. Det  slutgiltiga. Det som gjorde honom till segrare. Alltid, utan undantag. Och den stunden, när en vördnadsfull applåd exploderade genom salongen, den alltid lika stora glädjen över att ännu en gång rättvisan segrade. För han var en av oss, den här Bruce. Då, någon gång på 70-talet, i det som fortfarande var Titos Jugoslavien, när vi fortfarande kallade oss själva för pionjärer och kamrater. När drömmen om broderskap och  enighet var levande. När våra fäder hade ett jobb att gå till. När vi kände oss trygga och en del av stora sammanhanget. När rostade kastanjer doftade lycka. När biobesöket var ett  privilegium. När man kunde hitta den stora glädjen i det lilla. För, till sist och syvende, är inte det  livet handlar om - en gnutta  lycka och, om möjligt, en strut med rostade kastanjer?

tisdag 29 oktober 2013

Om stormen Simone, Halloween och mys på hemmaplan

 Igår stormade det  rejält på flera håll. Simone - blev stormen döpt till. Och medan Simone slet tak från husen och träden allt med rötterna, var det lugnt och skönt här på hemma plan. Så lugnt som det inte var på länge.
Jag fick nämligen göra allt det som jag hade velat allt sedan semester - att vara ledig några dagar i sträck, inte bara helgen, för den går snabbt som ögat. 
Fyra dagar var jag ledig, tog  sista två dagar semester som jag hade sparat. Och vad gjorde jag -ja,  dessa dagar användes till det som jag gillar mest - dvs umgicks med min son, sov, pysslade, fotade, blev fotad, bakade, åt, läste. Åt, herregud vad jag åt. Kroppen vill just nu söta saker, degiga ting, ljuvliga dofter av choklad, hemmabak. Och jag orkar inte riktigt att ge motstånd, utan följer kroppens önskemål, ger det vad den vill ha. Just nu. Det får bli så. För jag vet att andra tider också kommer, tiden av disciplin och målmedvetenhet. När jag kan säga nej, vända ryggen mot den mest lockande bakelsen eller brödbit. Men just nu är min disciplin på semester, ide eller vad vet jag.



Denna ledighet var också mycket i Halloween tecken. Pumpan är inhandlad, pyssel är färdig - vi har gjort små strutar för godis (istället för godispåsar) om det några små söta spöken kommer för Bus eller godis, vi har gjort halloweenvimplar, decoupage på  små pumpor och lite annat roligt.  Just det, vi läkte  Halloween också och så fotade varandra, sonen och jag - ni ser resultatet här (vampyren och djävulen).


Så, det var det jag gjorde under dessa fyra dagar i Simones tecken.
Imorgon är en ny arbetsdag, men det gör inget, jag känner mig redo.
Dessutom är det redan onsdag, enbart tre dagar till en ny ledighet.


Ha en underbar kväll mina vänner och ta hand om er!

lördag 26 oktober 2013

Om lördagmys och livet som är just NU!


Japp, idag är det lördag och livet leker! Maken har haft jour på jobbet idag och så svängde han till affären under tiden och köpte lite goda saker till oss. Så, nu är det lördagsmys!



 Lit musslor, lite vin, fantastiskt  goda ostar och lit annat gott.




Det bästa a allt - jag har semester måndag och tisdag, hur skönt som helst! Tänker njuta av varenda minut av mitt liv!  Ha en underbar, kärleksfull,  fantastiskt lördag, i sällskap eller inte,  glöm inte att skämma  bort er, ty livet är exakt, just det, NU!

onsdag 23 oktober 2013

Om kvittens doft och minnen som väcks




En gyllene kvitten. För mig inte bara en frukt utan så mycket mer. Minnen. Associationer.  Jag tänker på blommande trädet som vi har haft mitt i min trädgård i Bosnien, som blommade rikt med stora, blekrosa blommor tidigt om våren. Jag tänker på den fula, bruna och ludna frukten, så oansenlig och intetsägande i sina unga dar, för att plötsligt, lik en ful ankunge som blir till en svan, omvandlas till en gyllene, väldoftande gudinna bland frukter. Och doften, herregud, doften…  Doften som jag kände när jag gick in till min mormors rum. Vem kommer inte ihåg våra mormors och farmors kök eller sovrum? Varenda ett hade en mogen, något ojämn, buktande kvitten på sina skåp, i garderoben, fönsterbräda.  Hela rummet doftade kvitten, en doft som blandades med höstens andra dofter - som en mild rökigt doft från vedspisen, plommonbrännvin, eller doften av pumpafrön som rostas i ugnen.  Hösten kommer sakta, kvitten min, sjunger en vemodig röst i en  bosnisk/serbisk/kroatisk sång…Ty kvitten bär med sig något melankoliskt, en sorg som inte kan sättas fingret på, den bara kan anas där, under ytan,  i  det osagda. Sorgen över det förgängliga, över insikten om att det som just nu är så vackert i sin mognad, kommer snart att försvinna, bli minne blott…Men den bär med sig även ett hopp, en löfte. Kvitten skulle finnas i alla flickrum.  Den stod där, bredvid spegel, för att påminna flickan, att den rätte finns där ute och kommer en dag för att hämta henne. Och då, alldeles innan han hämtar henne och hon blir hans, kommer hon att ta en tugga av det hårda köttet. Han kommer inte att kunna motstå henne, ty hennes kyssar kommer att smaka den mognaste, sötsyrliga, fräscha kvitten.
Kvitten – som jag kommer ihåg den.

tisdag 22 oktober 2013

Om god mat, dans och ett vänligt sinnat universum

Söndag var en riktig vacker höstdag, solig och lagom kylig. Som en höstdag ska vara. Jag åkte bussen från Gullmarsplan till Älvsjö och njöt av utsikten på de vackra miljöerna och naturens prakt. I synnerhet när vi kom till villaområde. Virvelvägen. Spindelvägen. Myrvägen. Gullrisstigen. Vackra namn på vackra gator.  Det var tidigt eftermiddag. Allting var så fridfullt och tyst, inte en skymt av människor. Det var som om alla aktiviteter just då avbröts för en stund, livet stannade mitt i något. Som om alla tagit en paus, har gått in i huset för att dricka eftermiddagste. Mellan två sidor av en god bok. En lövkratta stod lutad mod husets vägg, löven låg fortfarande kvar i en hög, något förstörd dock av en lekfull vind. Alldeles säkert skulle någon snart komma ut ur huset och ta hand om högen, avsluta det påbörjade.  Här och där låg brasved och väntade på att ytterligare höja mysfaktorn i någons hem. En liten trehjuling lämnat på uppfarten, lite slarvigt. Äpplen. Överallt. Kvar på de nästan nakna träden. Under träden, där de lämnades kvar att ruttna. Eller omsorgsfullt samlade i påsar och ställda på vägkanten för att bli plockade av en glad förbipasserande sugen på en bit av nybakad äppelpaj.  Och trots att det ännu inte  var mörkt, stod lamporna redan tända i fönsterluckorna, ett och annat levande ljus skvallrade om att någon fanns där inom husens väggar, bakom gardinerna.  Att livet pågick. Mitt i denna, något vemodiga, idyll.
 

 Väl framme vid målet av min resa blev jag välkomnad av min fina kompis i hennes nyköpta vackra hus – brunt med gult tegel, stod det i hennes beskrivning och jag förstod inte hur detta skulle gå ihop, men det spelar ingen roll, för charmigt var det. Ett ställe där jag kunde bo, utan tvekan. Vi var ca 15 kvinnor som samlades där på en demonstration av Forevers produkter. Trodde vi.  För det var så mycket mer den dagen hade att erbjuda- ofantliga mängder av sanslöst god mat, skratt, kärlek och – dans, så klart.  Forever presenterade allt från sin goda Aloe Vera dryck, olika hudvårdsprodukter till smink. Allt av bra kvalite och rimliga priser. När demonstrationen var färdig kom  in män med grillbestyr och tände grillen på terrassen. Hur mysigt? De fick inte tillträde in till huset på annat sätt än att serva oss, fick vi höra. Inte oss emot.

 

När den goda tårtan var uppäten, när benen började värka av all dans och klockan var mycket, sprang jag till bussen och tillbaka till mitt egna hem. Där, i skenet av levande ljus och vaniljdoft väntade sonen, varm och kramig.  Och då, medan jag fick världens gosigaste kram, fortfarande varm i själen efter de härliga timmarna med alla dessa fantastiska kvinnor, tänkte jag  att vi sannerligen lever i ett vänligt sinnat universum.




måndag 21 oktober 2013

Om Crying cake (aglayan kek)


Idag vill jag bjuda på en saftig kaka - för alla er som bara ääälskar kakor med chokladsmak.


 Receptet har jag fått av min väninna, men för att slippa skriva hela texten, har jag (bara för er skull) hittat receptet på turkiska och använt google translate. Därav den konstiga texten. Bilderna fram till instruktioner är mina och de bilderna som är  i själva instruktionen tillhör den texten som jag lät översättas från turkiska.



Så, nu kommer
INSTRUKTIONER 
för
 aglayan kek

MATERIAL (koppar 200ml och 100ml kopp te används som mått.)

Till botten

  • 4 ägg
  • 1 dl socker
  • 1 kopp mjöl
  • 2/3 kopp mjölk (60 ml)
  • 2 matskedar vegetabilisk olja
  • 1 dl kakao (ca 4 msk)
  • 1 paket vanilj
  • 1 paket bakpulver
  • 1,5 dl mjölk (för att hälla över kakan)
Till grädde
  • 1 paket grädde
  • En kopp kall mjölk
Chokladsås
  • 1 kopp mjölk
  • 3/4 dl strösocker
  • 1 tesked stärkelse
  • 1 msk kakao
  • 80 g mörk choklad (choklad släppa paketet 1/3 eller 1 paket torget tills chokladen)

Instruktioner

Vispa ägg och socker *** 1 ***


Knäck äggen i en djup skål vispa, hällde visp 1 dl socker i blandaren med hög hastighet. Efter ca 4-5 minuter, och konsekvensen i färgen mörknar ljusgult. När du tagit konsekvensen av flaxande mer än 2/3 dl mjölk, 2 msk vegetabilisk olja och vanilj och rör om i 1-2 minuter, lägga till.


*** 2 *** mjöl, kakao och bakpulver och blanda äggsmeten, rör om

I en separat skål mjölet, kakao och bakpulver och blanda till varandra. Efter omrörning under en kort tid senare genom tillsats av ägg kaka degblandning Secure.








Värm ugnen till 175 C 

Häll i  blandningen fördelas jämnt. Baka i en förvärmd 175 grader C ugn i 20 till 25 minuter. Kör med  tandpetare testet.



Fukta med mjölk *** 4 ***

Efter att du tog  bort kakan från ugnen att absorbera mjölk bättre öppna hål i olika delar av tandpetare. Blötlägg i varm mjölk, sked vila, och ännu en kort tid.

Förbered *** 5 *** 

1 kopp kall mjölk, rör i 1 paket kremşantiyi mixer beat. Kylskåp tills kallt, ta bort kakan vispgrädde. Efter beläggning den kylda kakan på sträckfilm kunde rida kremşantiyi dinledirin kylskåpet i 3-4 timmar minst.

Förbered chokladsås *** 6 ***

Sjud såsen ingredienser utom choklad mix. Ta av bitar av choklad in i botten av branden tjocknar och rör om tills det är upplöst. Häll över kakan när den har svalnat sås, skivade plattor.
Kekinizin sås precis innan du häller dina gäster kommer att gråta serverar förfriskningar, kommer att bli en spektakulär visuell fest.

Crying njuta av din måltid redo för din tårta

lördag 19 oktober 2013

Om att föra in hösten till min balkong

Idag var det dags för att göra min balkong lite höstigare. Och vad kan vara mer höst än ljung, lite kastanjer, höstlöv, små äpple? Så lätt egentligen - och billigt. Lita gran "man tager vad man haver" stuket.

 Och fortfarande har jag inte hängt upp min höstgardin - det blir det första jag gör imorgon!
Sedan har jag även bakat, men det blir ett annat inlägg!
Hoppas att ni har haft en fin lördag och att ni får  ännu finare söndag!


Ha det så fint vänner - och glöm inte att skämma bort er!