måndag 2 september 2013

Om tacksamhet och danskalas



Den här posten skulle handla om min sons danskalas som vi hade igår. Och i viss mån gör det också. Men framförallt vill jag berätta om en av finaste känslor som man kan ha - nämligen tacksamhet.
Jag pratar om den sorten av tacksamhet som uppfyller hela dig, som gör dig glad, lättad, rörd. 
Ibland gör vi saker för andra, till synes små saker, men som betyder så otroligt mycket för den andre. Så mycket mer än vi kan förstå.
För en sån tacksamhet kände jag igår.

Ni vet, det där med kalas - bara tanken på det ger mig ångest. När jag var liten satt vi hemma hos födelsedagsbarnet, åt tårta, lekte. Här ska man ha tema, man ska ha femkamp, tipspromenad, skattjakt och va vet jag -  sånt kan jag inte. Gissa om jag var glad när jag hittade på nätet att man kan hyra en danspedagog till sin danskalas. Och det gjorde jag såklart.
Om ni vill veta mer kan ni kika här.


Men framför allt är det min kära vän som bidrog i allra högsta grad att vi hade en sådan fin dag igår. Jag var så lättad när hon tackade ja att vara 'kalasets värdinna'. Jag menar, vem kan det klara bättre än en förskollärare?  Och hon gjorde det galant, finare kalaset än så  kan jag inte tänka mig. Det är  just det som är så fint med vänner - de är där när du behöver dem.
Gissa om jag var lycklig på kvällen när min son sa att det var bästa  kalas någonsin. Nu kan jag vara lugn till nästa år, då får vi hitta på något annat. 
Hvala drug! 


En till bra sida för att hitta olika tips
för kalas är den.
  
 
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Här får du skriva några komentarer