torsdag 19 september 2013

Om doften av mörkblå plommon

De sista två dagarna går jag på sparlåga. Inte riktigt hela mig, om ni förstår. Som om jag vridit en inre knapp och sänkt egen hastighet.  Ibland behöver man sakta ner, att gå in i sig själv, reflektera.




Det kanske är kroppens eget sätt att komma i samklang med naturen, nu när hösten har gjort inträde. För visst händer det något med oss med de första regniga höstdagarna?  Ta mig, till exempel. Det är som om jag mindre tänker och mer använder  sinnen - lyssnar, betraktar, luktar. För just lukter kan föra mig till alla möjliga platser, väcka gamla minnen. Och vissa händelser har etsats sig i våra minnen lite mer än andra – det behövs bara skrapa lite på ytan och så förflyttas vi  någon annanstans....


....som den dagen för många år sedan när hösten i Bosnien  var som vackrast. Jag var runt 13-14  år gammal. Löv hade inte hunnit bli riktigt guldgula än. Det var helg och jag åkte med mina föräldrar och deras vänner till landet att köpa plommon – fast vi skulle plocka själva eftersom det var billigare så. Allt var magiskt denna dag – resan dit i deras bil, maten som vi dukade fram och som smakade som något som lagades i själva himlen.  Minns doften av plommon - grenar hade vikit sig under tyngden av mogna, saftiga plommon, som skrek efter att bli plockade. Minns hur roligt vi hade allt medan vi avverkade ena trädet efter andra, korgar fylldes snabbt. Men mest av allt minns jag kvinnan från vårt sällskap – hennes klingande skratt, hennes sammetssvarta hår, tjockaste hår jag någonsin sett. Vad kunde hon varit då, som min ålder nu, kanske? I mina ögon var hon bland det vackraste jag hade sett, hennes mjuka, kvinnliga sätt att vara på, hennes generösitet, styrka. Men det vackraste var hennes ögon – stora och mörkblå, som kunde se så sorgsna ut när hon var allvarlig för att plötsligt börja glittra som stjärnor när hon log. De ögon, alltså. Och just den dagen fylldes en hel rymd av stjärnor för att vi hade så roligt. Vi kände att vi levde - just då fanns det bara vi, en härlig solig dag i början av oktober, plommon som saftade blått i vara händer och doften av en bördig  höstjord.  Om inte det är livet, vad är det då?


Inte långt efter det fick hon veta att hon hade cancer, ett monster som hade ätit henne innifrån. Att HON hade cancer. Det hade gått längre tid tills jag kunnat smälta det, acceptera. För det gick  inte liksom ihop – hon var ju livet själv.
Jag minns den gången jag besökte henne på sjukhuset. Först kunde jag inte känna igen henne.  Om det inte vore för hennes ögon, hade jag trott att någon annan låg där. Det var DE ögon, mörkblå som de där plommon som vi en gång hade plockat, som såg på mig, sorgligaste än någonsin. Hon var inte redo att  lämna ännu, hade velat att leva mer - hon hade ju en liten son att ta hand om. Det var inte svårt att gissa vem som skulle vinna den kampen.  Det var sista gången jag såg henne.


 


Aldrig efter hade plommon blivit så många som den hösten. Eller så blå. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Här får du skriva några komentarer