söndag 22 september 2013

Om att fånga hösten


Finns det något härligare än att börja söndagen med en härlig kopp kaffe,
sitta  i köket och titta genom fönster mot skogen och vatten i fjärran,
en lång, lång stund?
Inte för mig, i alla fall.



Just när vi trodde att mörkret och vindarna har kommit,
överraskade oss sommaren ännu en gång,
som en sista kramp,
sista andetag.

Jag hade laddat med massor av bra böcker inför helgen,
men när jag såg vad temperaturen lutar åt att vara igår,
tog jag fram picknik väska
som jag förra söndag ställde högst upp i skåpet i tron om att
jag inte kommer att behöva den igen det här året.

Så, picknik blev det även denna lördag,
och ännu en dag med pure lycka  -
min son och jag i svenska skogar,
som har hunnit bli en aning mer gyllene
sedan förra lördag.
  




En av mina vänners kommentar på den här bilden var att jag har lyckats fånga hösten. Tänk att kunna fånga hösten.
 Hur lyckas man att fånga hösten?
Vilken del av hösten - dess färger, dess dofter?
Dess ljud?
Jag önskar att jag kunde fånga hösten
och låsa den inuti mig
och hålla den en lång, lång
stund där inne så att jag alltid har nära 
till de magiska dofterna från blöt mossa,
höra prassel av höstlöven under mina fötter
varje gång jag blundar,
känna doften av äpplen som har fallit från träden
och hunnit bli liggande på marken några dagar.
 



Jag skulle helst bo i skogen, vandra runt som skogstroll eller älva.  Osynlig, ljudlös.  Man skulle bara kunna ana min närvaro, känna som en lätt bris att någon är där. Och jag skulle le och få dig att må bra, värma dig, kanske, bara kanske, blåsa försiktigt bort hårlock från ditt ansikte.



Jag skulle dricka vatten ur en bäck tillsammans med rådjur. Jag skulle samla ollon och kottar till ekorrar och lämna till dem utan att de vet vem som har gjort det. För jag vet var de bor.

Jag skulle ligga i ljungbuskar tills jag själv doftar som ljung.



Jag skulle sitta på en sten vid skogens rand och sjunga. Sjunga  finaste, hjärtskärrande visor som Lorelei. Tills det börjar skymma.


Men jag gör såklart inget av detta.
För det skulle betyda att jag måste vara åtskild  från min son och min man.
Och de behöver mig.
Nja, vet inte riktigt om min man skulle ens märka just nu att jag är borta.
För han har sina leksaker att leka med just nu,
till exempel denna snygging där nere.
Alltså, att en vuxen man har så stort barnsligt hjärta i sig -
visst är det underbart?
En annan gång berättar jag mer om det, inte nu.
Nu ska jag kasta mig på en underbar bok.
Och ni, ni ska ha underbar resten av helgen!

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Här får du skriva några komentarer