söndag 22 september 2013

Om att fånga hösten


Finns det något härligare än att börja söndagen med en härlig kopp kaffe,
sitta  i köket och titta genom fönster mot skogen och vatten i fjärran,
en lång, lång stund?
Inte för mig, i alla fall.



Just när vi trodde att mörkret och vindarna har kommit,
överraskade oss sommaren ännu en gång,
som en sista kramp,
sista andetag.

Jag hade laddat med massor av bra böcker inför helgen,
men när jag såg vad temperaturen lutar åt att vara igår,
tog jag fram picknik väska
som jag förra söndag ställde högst upp i skåpet i tron om att
jag inte kommer att behöva den igen det här året.

Så, picknik blev det även denna lördag,
och ännu en dag med pure lycka  -
min son och jag i svenska skogar,
som har hunnit bli en aning mer gyllene
sedan förra lördag.
  




En av mina vänners kommentar på den här bilden var att jag har lyckats fånga hösten. Tänk att kunna fånga hösten.
 Hur lyckas man att fånga hösten?
Vilken del av hösten - dess färger, dess dofter?
Dess ljud?
Jag önskar att jag kunde fånga hösten
och låsa den inuti mig
och hålla den en lång, lång
stund där inne så att jag alltid har nära 
till de magiska dofterna från blöt mossa,
höra prassel av höstlöven under mina fötter
varje gång jag blundar,
känna doften av äpplen som har fallit från träden
och hunnit bli liggande på marken några dagar.
 



Jag skulle helst bo i skogen, vandra runt som skogstroll eller älva.  Osynlig, ljudlös.  Man skulle bara kunna ana min närvaro, känna som en lätt bris att någon är där. Och jag skulle le och få dig att må bra, värma dig, kanske, bara kanske, blåsa försiktigt bort hårlock från ditt ansikte.



Jag skulle dricka vatten ur en bäck tillsammans med rådjur. Jag skulle samla ollon och kottar till ekorrar och lämna till dem utan att de vet vem som har gjort det. För jag vet var de bor.

Jag skulle ligga i ljungbuskar tills jag själv doftar som ljung.



Jag skulle sitta på en sten vid skogens rand och sjunga. Sjunga  finaste, hjärtskärrande visor som Lorelei. Tills det börjar skymma.


Men jag gör såklart inget av detta.
För det skulle betyda att jag måste vara åtskild  från min son och min man.
Och de behöver mig.
Nja, vet inte riktigt om min man skulle ens märka just nu att jag är borta.
För han har sina leksaker att leka med just nu,
till exempel denna snygging där nere.
Alltså, att en vuxen man har så stort barnsligt hjärta i sig -
visst är det underbart?
En annan gång berättar jag mer om det, inte nu.
Nu ska jag kasta mig på en underbar bok.
Och ni, ni ska ha underbar resten av helgen!

 

torsdag 19 september 2013

Om doften av mörkblå plommon

De sista två dagarna går jag på sparlåga. Inte riktigt hela mig, om ni förstår. Som om jag vridit en inre knapp och sänkt egen hastighet.  Ibland behöver man sakta ner, att gå in i sig själv, reflektera.




Det kanske är kroppens eget sätt att komma i samklang med naturen, nu när hösten har gjort inträde. För visst händer det något med oss med de första regniga höstdagarna?  Ta mig, till exempel. Det är som om jag mindre tänker och mer använder  sinnen - lyssnar, betraktar, luktar. För just lukter kan föra mig till alla möjliga platser, väcka gamla minnen. Och vissa händelser har etsats sig i våra minnen lite mer än andra – det behövs bara skrapa lite på ytan och så förflyttas vi  någon annanstans....


....som den dagen för många år sedan när hösten i Bosnien  var som vackrast. Jag var runt 13-14  år gammal. Löv hade inte hunnit bli riktigt guldgula än. Det var helg och jag åkte med mina föräldrar och deras vänner till landet att köpa plommon – fast vi skulle plocka själva eftersom det var billigare så. Allt var magiskt denna dag – resan dit i deras bil, maten som vi dukade fram och som smakade som något som lagades i själva himlen.  Minns doften av plommon - grenar hade vikit sig under tyngden av mogna, saftiga plommon, som skrek efter att bli plockade. Minns hur roligt vi hade allt medan vi avverkade ena trädet efter andra, korgar fylldes snabbt. Men mest av allt minns jag kvinnan från vårt sällskap – hennes klingande skratt, hennes sammetssvarta hår, tjockaste hår jag någonsin sett. Vad kunde hon varit då, som min ålder nu, kanske? I mina ögon var hon bland det vackraste jag hade sett, hennes mjuka, kvinnliga sätt att vara på, hennes generösitet, styrka. Men det vackraste var hennes ögon – stora och mörkblå, som kunde se så sorgsna ut när hon var allvarlig för att plötsligt börja glittra som stjärnor när hon log. De ögon, alltså. Och just den dagen fylldes en hel rymd av stjärnor för att vi hade så roligt. Vi kände att vi levde - just då fanns det bara vi, en härlig solig dag i början av oktober, plommon som saftade blått i vara händer och doften av en bördig  höstjord.  Om inte det är livet, vad är det då?


Inte långt efter det fick hon veta att hon hade cancer, ett monster som hade ätit henne innifrån. Att HON hade cancer. Det hade gått längre tid tills jag kunnat smälta det, acceptera. För det gick  inte liksom ihop – hon var ju livet själv.
Jag minns den gången jag besökte henne på sjukhuset. Först kunde jag inte känna igen henne.  Om det inte vore för hennes ögon, hade jag trott att någon annan låg där. Det var DE ögon, mörkblå som de där plommon som vi en gång hade plockat, som såg på mig, sorgligaste än någonsin. Hon var inte redo att  lämna ännu, hade velat att leva mer - hon hade ju en liten son att ta hand om. Det var inte svårt att gissa vem som skulle vinna den kampen.  Det var sista gången jag såg henne.


 


Aldrig efter hade plommon blivit så många som den hösten. Eller så blå. 

tisdag 17 september 2013

Om Yasuragi och att njuta på japanska viset - hemma


Andra dagen av den här veckan och andra dagen av hösten likaså. Och med hösten kommer en längtan efter värmen (dock den andra formen av värme, den inomhus), doften av levande ljus, mysiga kvällar runt köksbordet eller i soffan, känslan av en mjuk och skön badrock mot huden.

Jag har dreglat nu i några veckor efter olika SPA erbjudande där jag tänkte min man och jag skulle checka in för en natt, men ack så dyrt.  Det som lockar mest är Yasuragi



Men jag tror att det får vänta till något speciellt tillfälle.  Därför har jag bestämt mig att flytta Yasuragi hem till mig. Tänk vad mycket man kan göra själv för att få en mysig stämning och varva ner – varje kväll om man så vill. Så, nu ska jag guida dig till en perfekt kväll i japansk anda, precis som jag gjorde igår kväll.
  

Sushi så klart –  hur skulle man ha en japansk kväll utan sushi? Jag köpte för några dagar sedan via Groupon en värdecheck för 25 stycken sushibitar för 100 kronor och dem tog jag igår på vägen hem. Fixade i ordning bord med en blomma från min balkong och levande ljus (genast mycket bättre). Rött vin. Så satt vi där, mannen och jag och hade lite mysigt och njöt av den fantastiskt goda sushi.


Nästa steg – fyll på badkaret med riktigt varmt vatten (på gränsen till het), häll i något doftande, tänd några levande ljus. Du kan ta det som du har hemma, men om du vill lyxa till ordentligt, finns det helt underbara doftande ljus där ute att köpa. Min favorit är den
från Ritual (butiken finns i Nacka Forum). De har helt underbara saker just för spa/hammam, exempelvis de här läckerheter.
Sätt på meditativ musik. Du behöver inte köpa några cd eller så, du hittar det lätt på Youtube. Min favorit  är den här (en helt timme helt underbar musik som för även den mest sönderstressade i balans och harmoni)
  

Släck alla andra lampor i badrummet. Så, nu har du det varmt och skönt, det doftar himmelskt och musiken sprider sig mjukt  i rummet. Jag hade lite att dricka också(vinet tog slut så jag nöjde mig med körsbär likör, det liksom låter lite japanskt). Och så hade jag även lite hasselnötter att förtära där i badkaret. Blunda och njut. Låt ingen/inget störa dig i detta nu, det finns bara du och ”Yasuragi”
När du är färdig, svep in dig i den badrocken som du har förberett, den ska vara uppvärmd. Jag tog min japanska badrock som jag fick när jag var på Yasuragi (på riktigt alltså), det gör mig att lättare komma in i stämningen. Innan du tar på dig rocken, smörj in dig med en fantastiskt doftande kroppskräm, gärna med Cherry  blossom doften, exempelvis den här .



Nu kan du – så där mätt, avslappnad, doftande fjärra östern och körsbär, varm och rusig om kinderna - glida runt en stund till innan du går och lägger dig. Låtsas att du är en geisha varelse i din tighta  japanska badrock med små små ljudlösa steg. Eventuellt kan du ta en kopp kvällste, gärna ur en rymlig, vacker kopp. Och så när du går och lägger dig, tänk på vilken underbar varelse du är, hur många människor runt dig just du gör lycklig och vilket mirakel  livet är egentligen. Och somna med ett leende på läpparna. 

 
  Dagens

                                                              

måndag 16 september 2013

Om att hälsa hösten välkommen och en självpåhittad LCHF cheesecake



Nu är den här. Hösten, alltså. I morse när jag vaknade väntade den på mig där ute. Den skickade regndroppar att knacka på mitt fönster och kylan som gjorde att jag vaknade mitt i natten för att leta efter tjockare täcke.  Nu är den här för att stanna, det känner jag. Sommaren tog avsked igår, den sa ingenting, men jag kände i luften att det var dess sista andetag.  Så, nu hälsar jag hösten välkommen!
I helgen hittade jag på ett recept för en ”LCHF” cheesecake.  Den innehåller varken mjöl eller socker, dock är inte laktosfri.  Jag skriver hur jag hade gjort, men man kan improvisera vilt såklart.
Jag blandade havregryn, kokos, sesamfrö och lite mald mandel som jag hade kvar sedan tidigare. I det la jag lite kokosfett och lite kaffe och med det fyllde jag botten av en form (med löstagbar kant). Ovanpå la jag skivade bananbitar och ovanpå en blandning av grädde och marscapone där jag rev i massor av citronskal. Man kan ta även Philadelphia, det kan jag tänka mig blir ännu bättre.  Som finish lägger du alla bär eller frukt som du gillar/har hemma, jag la massor med blåbär, hallon och jordgubbar. Jag tror att det är närmast en cheesecake man kan komma om man inte äter socker och mjöl som jag.  Jag tyckte att den var smaskigt god!





söndag 15 september 2013

Om STREET loppis i Hornstull

Alltså, denna stad!
Du kan alltid, men ALLTID hitta något roligt att göra i Stockholm. Upptäcka nya platser eller bara njuta gång på gång i det som  man redan sett för det ändå blir en ny upplevelse varje gång.




Så, idag begav jag mig med M och hennes yngsta till Street marknad/ loppis i Hornstull. Men det är så mycket mer än en loppis. Att komma dit är som att komma till en värld för sig, som en festival av olika dofter, ljud, människor. Förutom att du kan köpa (väldigt fina och trendiga) kläder, skor och andra begagnade prylar, kan du även lyssna på gamla goda hits, betrakta människor, äta mat. Och vilken mat dessutom! Alltså, den där thaimaten som vi åt idag från papperstallrikar smakade bättre än något annat  jag ätit på länge.  För de som är mindre hungriga finns grillad majs att köpa och  de sötsugna ( vilket man lätt kan bli pga alla härliga munkdofter som sprider sig ) går inte ledsna därifrån heller.





Vädret var bra även idag vilket ytterligare höjde vår lyckonivå. Efter att vi hade fyndat  (för min del blev det en Ralph Lauren parfym, en svart mockaväska från Indiska, tre tunikor och en styckad topp, allt för 185 kronor), satte vi oss på en bänk i parken och njöt av maten och stämningen i allmänhet. Därefter blev det en lång promenad längst Tantolunden  och hela vägen  till Skanstull.




Såna dagar gillar jag.  De är bra för själen.