tisdag 27 augusti 2013

Om att stå på avgrundskant och våga


 En av mina kolleger skrev på sin fb att man ibland borde hitta tid att stanna upp och utvärdera sitt liv.  Jag tänkte då att just den här årstiden passar perfekt för det. Inte för att man inte ska göra det under resten av året, tvärtom – man borde ju göra det ofta; att liksom checka av att man är på rätt väg eller åtminstone att man vet var man är på väg till.  Så, om ni inte har gjort det ännu, nu är det ganska passande tid för ett ”utvecklingssamtal” med sig själv. Nu börjar en ”ny termin”, ny årstid, nytt läsår, nya tag efter semester. Lagom tid att fråga sig själv om det du har för dig just nu är  vettigt, har det du sysslar med en mening, blir du uppfylld av det.



 Jag för min egen del känner att jag har fastnat i en trygghetszon, där det känns bekvämt och invant.  Man kanske borde lite oftare pröva sig på något nytt, kasta sig ut till det okända, prova nya vingar. För, vi behöver göra det med jämna mellanrum. För att växa, utvecklas, lära oss något nytt, bli inspirerade, inspirera.   Men visst känns det läskigt? 


Man står där, vid avgrundskant och tittar ner (eller upp? eller ut?) helt vettskrämd. Helst av allt vill man tillbaka, till det invanda, bekanta, trygga. Men egentligen, det är bara att ta ett djupt andetag, och kasta sig ner. Sedan finns ingen återvändo. Och, när du har gjort det, kommer du säkert att bli tacksam dig själv och säga ”varför har jag inte gjort det här tidigare”?



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Här får du skriva några komentarer