onsdag 31 juli 2013

Om varats olidliga lätthet

På vägen från Antalya till Pamukkale
åkte vi genom ett litet ställe, skulle gissa väldigt liten
turkisk stad.
Vi såg marknaden från vägen och då vi inte hade
bråttom, bestämde vi oss att stanna och kika.
Det var då
jag såg det som jag tyckte var 'riktiga' Turkiet.
Det var sen förmiddag, livet var i gång.
Jag slogs av en känsla att tiden står stilla här,
att ingenting ändras,
att det har alltid sett så här ut
Äldre män satt på uteserveringar och rökte,
kvinnorna verkade vara på vägen mot moske.
Ingen stress, ingen brådska.
Jag svär att min klocka tickade något saktare dä.


Även  här i Bosnien -allting verkar gå i slow motion. Jag mest
pratar med min mamma,
lagar mat, tittar på min far som jobbar 
i trägården,
på min son som leker med nya kompisar.
Lyssnar på hundarna
som skäller varje gång tåget åker förbi huset.
Sitter utanför huset undet taket av vindrovsrankor
och tittar på brorsdotters kanin Vjekoslav
som gräver hål i marken och 
konsekvent avböjer alla mina
försök att mata honom med morot.
Ungefär så här flyter mina dagar i Bosnien.
Så olikt de intensiva dagar som vi haft i Turkiet, Grekland
och Serbien.
Och det känns helt ok, faktiskt.









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Här får du skriva några komentarer