lördag 27 juli 2013

Om Bosnien


Bosna. Huset där jag växte upp. Ingeting, men INGENTING väcker så starka känslor i mig som min familj i Bosnien.  En nästan smärtsam kärlek mot mina föräldrar, en sån rädsla att jag kan förlora dem. Att jag SKA förlora dem en dag. Men inte ännu, nu vill jag bara njuta i att titta på dem,  lyssna, känna. Suga i allt, jag ser dem bara  en vecka om året, det är så mycket att kompensera.
Jag vet att alla säger det - men det finns inte en familj som liknar min. Tre generationer, tre mindre familjer som delar allt.  Där man aldrig dukar bordet för sig själv. Det är en självklarhet att ropa på farbror och moster och alla andra innan man sätter sig vid bordet.  Det är en självklarhet att gå och hämta det man saknar från det andra huset, att öppna annans kylskåp. Här delar man allt - både sorg och skratt. Och just skratt - det är något som finns i överflöd. Jag påminns varje gång när jag  är här hur välsignad jag är att jag växte upp på det här sättet.

















Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Här får du skriva några komentarer