onsdag 31 juli 2013

Om varats olidliga lätthet

På vägen från Antalya till Pamukkale
åkte vi genom ett litet ställe, skulle gissa väldigt liten
turkisk stad.
Vi såg marknaden från vägen och då vi inte hade
bråttom, bestämde vi oss att stanna och kika.
Det var då
jag såg det som jag tyckte var 'riktiga' Turkiet.
Det var sen förmiddag, livet var i gång.
Jag slogs av en känsla att tiden står stilla här,
att ingenting ändras,
att det har alltid sett så här ut
Äldre män satt på uteserveringar och rökte,
kvinnorna verkade vara på vägen mot moske.
Ingen stress, ingen brådska.
Jag svär att min klocka tickade något saktare dä.


Även  här i Bosnien -allting verkar gå i slow motion. Jag mest
pratar med min mamma,
lagar mat, tittar på min far som jobbar 
i trägården,
på min son som leker med nya kompisar.
Lyssnar på hundarna
som skäller varje gång tåget åker förbi huset.
Sitter utanför huset undet taket av vindrovsrankor
och tittar på brorsdotters kanin Vjekoslav
som gräver hål i marken och 
konsekvent avböjer alla mina
försök att mata honom med morot.
Ungefär så här flyter mina dagar i Bosnien.
Så olikt de intensiva dagar som vi haft i Turkiet, Grekland
och Serbien.
Och det känns helt ok, faktiskt.









måndag 29 juli 2013

Om morfars hus


Igår besökte jag mitt farfars hus.
Livrädd för ormar, med gummistövlar på,
lyckades jag ta mig till huset.

Trots obarmhärtiga 39 grader ute
välkomnades jag av den så välkända svalkan
som bara det huset kan ge.

Jag kunde nästan se morfar sitta där, rökande sin pipa,
höra hans röst.
- Zoro (han kallade mig så),
finns  det  några killar?
Är de snälla mot dig eller måste  jag
ta saken i egna händer?-

Så skulle han skoja med mig.
Mormor skulle vara tyst,
hon sa aldrig så mycket.
Hade ett hårt liv, från barndomen tills hon dog.
Önskar att jag hade lärt känna henne bättre.











söndag 28 juli 2013

Om att lura värmen










Här blir man väckt av tuppar. 
Jag har möjlighet att sova länge på morgonen, men jag kan inte. Lyssnar på djupa andetag av min lilla son som sover bredvid mig, hör min far hosta från huset bredvid, någon öppnar vattenkran där ute  under fönstret. Funderar att gå upp och sätta på kaffe, men vill bara ligga i sängen en stund till. 
Det är varmt här. Riktigt  riktigt varmt, idag blir det 38 grader. Luften är tung och fuktig.  Det brukar vara en  kort stund tidigt på morgonen som man kan utnyttja att gå ut och svalka sig, sedan går inte att göm  sig någonstans från värmen. 
Men det går att glömma bort  solen och värme. Som igår, när vi åkte till landet och hade en lång fotosession, mina brorsdöttrar och jag. Och som alltid när jag fotar, glömmer jag allt annat kring mig - det enda som
existerar just då är den som jag fotograferar och miljön. En fullständigt närvarande i ögonblicket.

lördag 27 juli 2013

Om Bosnien


Bosna. Huset där jag växte upp. Ingeting, men INGENTING väcker så starka känslor i mig som min familj i Bosnien.  En nästan smärtsam kärlek mot mina föräldrar, en sån rädsla att jag kan förlora dem. Att jag SKA förlora dem en dag. Men inte ännu, nu vill jag bara njuta i att titta på dem,  lyssna, känna. Suga i allt, jag ser dem bara  en vecka om året, det är så mycket att kompensera.
Jag vet att alla säger det - men det finns inte en familj som liknar min. Tre generationer, tre mindre familjer som delar allt.  Där man aldrig dukar bordet för sig själv. Det är en självklarhet att ropa på farbror och moster och alla andra innan man sätter sig vid bordet.  Det är en självklarhet att gå och hämta det man saknar från det andra huset, att öppna annans kylskåp. Här delar man allt - både sorg och skratt. Och just skratt - det är något som finns i överflöd. Jag påminns varje gång när jag  är här hur välsignad jag är att jag växte upp på det här sättet.

















lördag 20 juli 2013

Om scener fron lıvet


Det är tidigt morgon, jag sitter på hotellets balkong i Xanti och tittar på
Soluppgången och lyssnar på tuppar. De är hur många
som helst, man behöver inte klocka för att vakna.
Allt är stilla fortfarande, så lugnt och skönt.
Exakt så känns det i mitt inre också.

Så, nu är vi i Grekland. 
Efter en behaglig vecka i Antalya fortsatte vi till Pamukkale,
sov över över  att vi  har haft en utflyktsdag där, på vägen tog en sväng till Troja (Trova),
landade igår i Kavala, Grekland.
Just nu hörs klockorna från närliggande kyrkorna  ringa,
de ersatte imamernas bön från moskeerna i Turkiet.
Grekland och Turkiet, två så olika världar,
men ändå lika.
Jag älskar båda två.

Idag fortsätter vi till Stavros och Asprovalta.
Jag ser fram emot det.

Och njuter. 
Det har hänt så otroligt mycket sedan vi satte oss i bilen i
Stockholm för drygt  två veckor. Så många platser,
så många intryck. Jag hinner inte smälta allt,
försöker bara njuta i stunden, att jag inte missar något.
Som igår, när vi efter många timmar i bilen 
äntligen kom till Kavala, köpte äkta grekisk giros.
Att något kan smaka så gott!

Och det där med kärleken.
Det händer något med mig på semester.
Jag vet inte om det är värme, solen, havet,
avsaknad av förpliktelser och måsten. - men jag bara vet att 
jag KÄNNER så mycket mer, vågar visa mer.
Plötsligt ser jag min man med samma ögon som jag såg honom första gången.
Kärleken - den finns alltid där, men ibland lite mer.