måndag 10 juni 2013

Om smultron på strå

Igår såg jag några blommor av Skogssmultron - Fragaria vesca.  På mitt modersmål säger man  Divlje jagode -Vilda jordgubbar.
Och som alltid när jag tänker på smultron väcks minnen från barndomen.  Jag är 6-7 år gammal.  Det  är sommarlov och jag är på landet hos mina morföräldrar. Sommaren är varmare än vanligr och de flesta håller sig inne tills kvällen för  med sig lite svalka.  Men inte mina  två kusiner och jag -  min moster hinner bara ropa till oss att vi ska akta oss för ormar innan vi försvinner ut med varsin plåtmugg i handen.  Vi har våra smultronställen - vi behöver inte röra oss ur fläcken när vi väl en gång  går  ner på huk. Det går  fort att fylla våra muggar,  många hamnar direkt i munnen. Hur kan man beskriva smaken av mogna, nyplockade smultron? Inget – men INGET - smakar som smultron gör. Medan de smälter i munnen på oss fortsätter  vi att plocka fler och rada dem på strå, som vi  sedan gör  halsband av.  När vi blir mätta på smultron och alldeles röda om händerna och munnen springer vi till morfars hus för att svalka oss med vatten från hans brunn. Det vatten är alltid iskallt,  det ilar i tänderna, men vi kan inte sluta dricka. Sedan går vi in i morfars  hus – äldsta  huset i byn.  Det är ett gammalt stenhus som byggdes långt innan vi  föddes och vars väggar är så kalla att man inte kan hålla sina  varma kinder tryckta mot dem och räkna till tjugo– inte ens på sommaren. Vi lutar  våra rygg och överarmar mot väggar och det är obeskrivligt skönt. Sedan får vi var sin bit av hembakat bröd – det som är saftigt inuti med krispiga kanter-  med margarin och röd paprikapulver ovanpå.  Och det smakar himmelskt.
Mina morföräldrar är döda sedan länge. Huset är tomt och fallfärdigt, alltid olåst då det inte finns något av värde där att någon skulle göra sig besväret att gå in.  När jag är på semester hos mina föräldrar brukar jag alltid gå dit. Det finns ingen som kan klippa gräset och buskarna så de skymmer större delen av huset. Det finns bara en liten stig som är alltid  intrampad – den som går förbi stora valnötsträd (som planterades den dagen då min mamma föddes)  och som leder vidare  till gamla vattenbrunn. För den är  kvar och alla från byn kommer fortfarande till Micos brunn, för alla vet ju att det är bästa vatten på långt håll. Jag antar att smultron är kvar och att några andra barn plockar dem idag.  Och radar på strå.
Idag är jag 43 år, enligt många den bästa åldern. Och jag är nöjd  med min tillvaro, för det mesta. Men ibland kommer såna stunder då minnen får tag i mig och trycker och drar i brösten och en plötslig sorg sveper in mig och kastar  runt  likt tsunami och jag kan inte göra annat än överlämna mig smärtan och vänta att det går över. Det är då jag tänker på alla de år som har gått, på alla kära människor som inte längre finns bland oss, på alla dörrar som inte längre öppnas.
Men minnen som jag får när jag ser smultron är vackra, de doftar lycka. Som den gången, när vi för några år sedan åkte vilse  på vägen från Kroatien till Bosnien. Vi hamnade på en liten sidoväg som GPS inte kunde läsa av. Plötsligt stod hon bara där vid vägkanten, en ljushårig flicka ( kunde hon vara sex?sju?) med en kartongskylt där det stod SÄLJER SMULTRON. Hon höll i några glasburkar med smultron i och jag ropade till Wizzard att stanna. Jag köpte alla. När jag räckte till  henne lappen som var långt över det som hon sa, öppnade hon ögonen stort, tittade på mig misstänksamt och sedan sprang hon sin väg, som om hon var rädd att jag skulle ändra mig. Hur skulle hon kunna veta? Att de burkarna inte hade något pris för mig, att jag var redo att betala 20 gånger så mycket, bara hon sa det. Och sedan vred jag locket på en av burkarna och det kändes som om jag dog och är i himmelen;  en så bekant, ljuvlig doft översvämmade mig - doften av barndomen, doften av mormors klänning, doften av lycka. Hur kan man betala det med pengarna?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Här får du skriva några komentarer