onsdag 5 juni 2013

Om min skog

Det finns en liten, slingrande väg från mitt hus, genom ett skogsparti hela vägen till Nyckelviken. Det spelar ingen roll hur trött jag är, ledsen, orolig eller rastlös.Det brukar inte ta ens hundra steg tills lugnet börjar sakta sprida sig genom kroppen, mina steg känns lättare, axlarna hittar  tillbaka där de borde vara.  Så fort jag lämnar asfalt och känner mjuka skogsmarken under dojor kommer ett djup, förlösande suck från innersta mig och det tar  med sig ut alla svåra samtal som jag haft under dagen, den där känslan av misslyckande av att inte kunna hjälpa någon som behövde det, saker som jag har missat, misstolkat, inte förmått att göra. Allt detta, som under dagen kan göra att mina axlar sjunker, försvinner i ett svep.
Blodet liksom rensas, hjärtat slår lite saktare, mer i samklang med skogens rytm. Och jag låter mina celler laddas, hämta nya krafter som behövs för nästa dag och dagen efter.
Jag känner min skog och ängar. Jag kan förutspå var får kommer att beta idag, och var hästar och likaså kor. Jag vet när under dagen  jag kan förvänta mig att se rådjur, om huruvida det kommer att skrämmas och springa iväg eller att fortstätta att göra sitt utan att låta störas av mig. Jag vet i vilken del av skogen ljuder fåglarna mest, jag kan känna doften av blöta skogsmyllan  efter en hel natt av regn utan att ens kliva in i skogen. Jag bara känner det...på samma sätt som skogen känner mig.
Naturen. Min tillflyktsort, min lilla oas, min medicin. Min hälare.







 





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Här får du skriva några komentarer